Tio i tio på kvällen och det är odiskutabelt mörkt. Vi har redan mist en timmes dagsljus både på morgonen och kvällen, och det kommer att bli värre genom hela hösten. Jag saknar förmåga att känna det där mysiga, som många i min omgivning har talat så varmt för så länge jag minns.
Vintersolståndet är den bästa dagen på hela året. Då kan det i varje fall inte bli mörkare, även om det tar några veckor innan det återkommande ljuset faktiskt märks. Egentligen borde man ge sig ut i skogen, upp på en liten bergstopp, tända en eld och dansa runt den, helst naken.
När barnen var små hände det att jag den dagen bakade solbröd, runda kakor med degstrålar på ovansidan. Nu måste jag förstås erkänna att solen kom tillbaka också de vintrar jag inte bakade solbröd.
Nästa anhalt blir höstdagjämningen då eftermiddagsmörkret plötsligt tar ett skutt och gör det en hel timme mörkare på en gång. Huuuu
söndag 7 augusti 2011
fredag 22 juli 2011
Tranås
Jag hittade en aktuell karta på Tranås hemsida. Storgatan verkar inte finnas längre. Norra Storgatan finns, men annars tycks gatan heta Norrabyvägen. Varför i herrans namn?
Storgatan var den gata som gick genom centrala Tranås. När jag var barn var själva gatan rätt smal, men trottoarerna var desto bredare. Det gick att parkera bilar med nosen mot bebyggelsen, alltså flera i bredd, och staden vad känd för sina trottoarer. De typiska husen längs den gamla Storgatan var tvåvånings, spritputsade och liksom kubiska, affärslokaler i bottenplanet och bostad ovanpå. Sådana fanns många, undrar om ens något finns kvar idag.
Redan medan jag bodde kvar i Tranås, började en del förändringar. Kommunens (eller vad det hette på den tiden) förvaltningar låg i varje fall delvis vid torget absolut mitt i sta'n, men det nya Stadshuset byggdes nere vid Svartån, riktigt snyggt tycker jag fortfarande. Där fanns en stor hall, som pryddes av en gipskopia av Linné, som vi kan se i Lund, på Petriplatsen. Där hölls konserter, Tranås hade faktiskt en symfoniorkester. Vi som gick i kommunala musikskolan hade fritt inträde och kunde örla runt på alla gallerier, tre våningar tror jag att där fanns. Och där träffade jag Gustav VI Adolf på eriksgata, tålmodigt lyssnande till musikskolans orkester.
Nej, resten av förändringarna av centrala Tranås vill jag gärna gå förbi. Stora delar av den gamla bebyggelsen försvann och ersattes av den där totalgemensamma stadsarkitekturen, som gör det omöjligt att veta i vilken av Sveriges kommuner man befinner sig. Storgatan är breddad, trottoarerna är stympade och Storgatan finns inte ens mera. Och var finns Sjökvists charkuteri och Lindahls päls? Kommunala realskolan och Eriksberg? Ångbageriet?
Men den synnerligen förgyllda fågeln (en trana???) står säkerligen kvar på torget.
Storgatan var den gata som gick genom centrala Tranås. När jag var barn var själva gatan rätt smal, men trottoarerna var desto bredare. Det gick att parkera bilar med nosen mot bebyggelsen, alltså flera i bredd, och staden vad känd för sina trottoarer. De typiska husen längs den gamla Storgatan var tvåvånings, spritputsade och liksom kubiska, affärslokaler i bottenplanet och bostad ovanpå. Sådana fanns många, undrar om ens något finns kvar idag.
Redan medan jag bodde kvar i Tranås, började en del förändringar. Kommunens (eller vad det hette på den tiden) förvaltningar låg i varje fall delvis vid torget absolut mitt i sta'n, men det nya Stadshuset byggdes nere vid Svartån, riktigt snyggt tycker jag fortfarande. Där fanns en stor hall, som pryddes av en gipskopia av Linné, som vi kan se i Lund, på Petriplatsen. Där hölls konserter, Tranås hade faktiskt en symfoniorkester. Vi som gick i kommunala musikskolan hade fritt inträde och kunde örla runt på alla gallerier, tre våningar tror jag att där fanns. Och där träffade jag Gustav VI Adolf på eriksgata, tålmodigt lyssnande till musikskolans orkester.
Nej, resten av förändringarna av centrala Tranås vill jag gärna gå förbi. Stora delar av den gamla bebyggelsen försvann och ersattes av den där totalgemensamma stadsarkitekturen, som gör det omöjligt att veta i vilken av Sveriges kommuner man befinner sig. Storgatan är breddad, trottoarerna är stympade och Storgatan finns inte ens mera. Och var finns Sjökvists charkuteri och Lindahls päls? Kommunala realskolan och Eriksberg? Ångbageriet?
Men den synnerligen förgyllda fågeln (en trana???) står säkerligen kvar på torget.
onsdag 20 juli 2011
Skolvägen
Under mina första skolår bodde jag i Seglarvik, utanför Tranås. Det har sagts mig, att Seglarvik låg tre kilometer utanför centrum, men jag undrar. Det måste ha varit längre. Jag skulle nämligen cykla till skolan.
Sju år gammal och rätt nyinflyttad till trakten. In till skolan gick det bra, men hemvägen var alldeles förfärlig. Troligen var jag hungrig, även om jag inte riktigt minns det på det sättet. Från Norra skolan, längs Ydrevägen, korsa Storgatan och över bron över Svartån vid elverket, förbi kiosken, där jag på torsdagarna fick köpa med mig Hemmets veckotidning (25 öre) och sedan förbi Tranåsverken, där pappa arbetade.
Sedan kom jag ut på landet. En bit längs landsvägen som gick mot Ydre och så in till vänster på den väg som sakta sakta förde mig hemåt. Där låg ett litet rött hus, Åstugan, där det bodde några flickor, som jag gärna stannade hos, till min mammas förtvivlan. Ju längre jag stannade där, desto oroligare blev hon förstås, men jag kunde inte låta bli att stanna. Ute i Seglarvik fanns inga andra att leka med än mina två systrar.
Förbi Åstugan gick vägen genom en allé, och därifrån kunde man ta av mera åt vänster, mot säteriet. Dit skulle inte jag, jag skulle hem, uppför en hemskt brant backe, där jag fick dra cykeln, genom ett skogsparti och sedan på lite öppnare mark, mellan åkrar. Därifrån började det kännas som om det var ganska nära hemma. Bara passera de två sommarhemmen, backar och skog igen och så Hättebaden, dit många tranåsbor tog sig för sol och bad på sommaren.
Jag bodde bara en liten bit bortanför Hätte, men det var inte många som visste vad Seglarvik var. Det kan troligen kallas idyll, en badvik, en sommarrestaurang, ett par välbyggda sommarstugor och en hel drös mera vanliga stugor, tallar, bärris och stenar, och så den villa där vi bodde på andra våningen.
På vintrarna blev situationen naturligtvis en helt annan. Då var det var inte tal om att cykla. Jag erbjöds att åka med vår hyresvärd i den stora Volvon, och det var förstås bra. In till sta'n på morgonen och hem vid ungefär lunchtid. Det betydde, att det omsorgsfulla schemat där vår lärare kunde undervisa i halvklass överhuvudtaget inte fungerade för min del. Jag kom klockan åtta och gick hem före ett, oavsett hur schemat såg ut. Om någon protesterade vet jag inte. Jag satt av mina timmar, kom och gick, ögonskenligen som jag ville. Undra på att jag inte kunde smälta in i kretsen av mina klasskamrater. Kanske ville jag inte heller, svårt att göra reda för så här långt efteråt.
Den stora Volvon har jag bara vaga synminnen av. Hur det var att sitta i den, ingen aning. troligen ville jag bara komma ur den så fort som möjligt. Men jag lärdes att säga: tack för skjutsen.
Sju år gammal och rätt nyinflyttad till trakten. In till skolan gick det bra, men hemvägen var alldeles förfärlig. Troligen var jag hungrig, även om jag inte riktigt minns det på det sättet. Från Norra skolan, längs Ydrevägen, korsa Storgatan och över bron över Svartån vid elverket, förbi kiosken, där jag på torsdagarna fick köpa med mig Hemmets veckotidning (25 öre) och sedan förbi Tranåsverken, där pappa arbetade.
Sedan kom jag ut på landet. En bit längs landsvägen som gick mot Ydre och så in till vänster på den väg som sakta sakta förde mig hemåt. Där låg ett litet rött hus, Åstugan, där det bodde några flickor, som jag gärna stannade hos, till min mammas förtvivlan. Ju längre jag stannade där, desto oroligare blev hon förstås, men jag kunde inte låta bli att stanna. Ute i Seglarvik fanns inga andra att leka med än mina två systrar.
Förbi Åstugan gick vägen genom en allé, och därifrån kunde man ta av mera åt vänster, mot säteriet. Dit skulle inte jag, jag skulle hem, uppför en hemskt brant backe, där jag fick dra cykeln, genom ett skogsparti och sedan på lite öppnare mark, mellan åkrar. Därifrån började det kännas som om det var ganska nära hemma. Bara passera de två sommarhemmen, backar och skog igen och så Hättebaden, dit många tranåsbor tog sig för sol och bad på sommaren.
Jag bodde bara en liten bit bortanför Hätte, men det var inte många som visste vad Seglarvik var. Det kan troligen kallas idyll, en badvik, en sommarrestaurang, ett par välbyggda sommarstugor och en hel drös mera vanliga stugor, tallar, bärris och stenar, och så den villa där vi bodde på andra våningen.
På vintrarna blev situationen naturligtvis en helt annan. Då var det var inte tal om att cykla. Jag erbjöds att åka med vår hyresvärd i den stora Volvon, och det var förstås bra. In till sta'n på morgonen och hem vid ungefär lunchtid. Det betydde, att det omsorgsfulla schemat där vår lärare kunde undervisa i halvklass överhuvudtaget inte fungerade för min del. Jag kom klockan åtta och gick hem före ett, oavsett hur schemat såg ut. Om någon protesterade vet jag inte. Jag satt av mina timmar, kom och gick, ögonskenligen som jag ville. Undra på att jag inte kunde smälta in i kretsen av mina klasskamrater. Kanske ville jag inte heller, svårt att göra reda för så här långt efteråt.
Den stora Volvon har jag bara vaga synminnen av. Hur det var att sitta i den, ingen aning. troligen ville jag bara komma ur den så fort som möjligt. Men jag lärdes att säga: tack för skjutsen.
Lindar
Det är min födelsedag idag (härligt tillbringad förresten). Andra år blommar lindarna fortfarande såhär mitt i juli, men i år är de redan så gott som överblommade. De har blommat ymnigt och tidigt denna sommar, så att grenarna nästan har tyngts ner till marken på sina ställen. Jag har njutit av den tunga söta doften och glatt mig åt den honung jag snart kommer att kunna köpa hos en biodlare, som bor alldeles i närheten.
Ibland har jag hört insekterna surra i kronorna, precis som jag hörde dem i den lind som växte alldeles utanför min morfars förstutrapp. Det var ett mäktigt ljud, en del av barndomens trygghet, ut på stentrappan och genast fanns det starka surret där, nästan lite hotfullt, för jag hade lärt mig att ha respekt för bin.
Men de hörde till, och jag visste att man kunde få honung av bin. Tant Anna på Kvia hade några kupor och honung till husbehov kunde hon åstadkomma trots ålder och handikapp.
Dofter, tankar, minnen, var det inte Marcel Proust som lärde oss om vad dofter och smaker kunde åstadkomma?
Ibland har jag hört insekterna surra i kronorna, precis som jag hörde dem i den lind som växte alldeles utanför min morfars förstutrapp. Det var ett mäktigt ljud, en del av barndomens trygghet, ut på stentrappan och genast fanns det starka surret där, nästan lite hotfullt, för jag hade lärt mig att ha respekt för bin.
Men de hörde till, och jag visste att man kunde få honung av bin. Tant Anna på Kvia hade några kupor och honung till husbehov kunde hon åstadkomma trots ålder och handikapp.
Dofter, tankar, minnen, var det inte Marcel Proust som lärde oss om vad dofter och smaker kunde åstadkomma?
torsdag 7 juli 2011
Övergivna ting
För ett jag sedan köpte jag mig en ny kamera. Det var väl inget fel med min gamla kamera, men jag hade blivit av med batteriladdaren och den här hade dubbelt så många pixlar och var mer än hälften så dyr, så, ja, det blev en ny kamera.
Nu kan man ju inte bara fotografera barn och katter med enstaka inslag av vackra blommor. Idén kom alldeles av sig själv: övergivna ting. Inte bara bortkastade eller slarvigt glömda, nej, det ska vara saker som egentligen har sin funktion kvar men har blivit kvar. Distinktionen är inte alltid lätt och kanske inte heller nödvändig. Mycket beror på omgivningen eller omständigheterna.
Övergivenhet är ett begrepp med laddning för mig. Oftast är jag rätt jämn i humöret och har lätt för att inse varför saker händer och människor gör som de gör mot mig. Men jag klarar inte av att uppleva att jag blir överhoppad eller bortglömd, att saker händer bakom min rygg eller att "alla andra" är införstådda med något som jag är utesluten från.
Det finns en episod från min tidiga barndom, jag var fem år gammal och på besök i Västansjö, Kovland, hos min farbror och faster. Jag fick följa med faster Anna en tur genom skogen till en av hennes väninnor. Det var en varm och vacker dag och jag blev trött och fick lägga mig på soffan i köket. Jag somnade, och när jag vaknade var jag ensam. Det stod ögonblickligen klart för mig att faster Anna hade lämnat mig och gått hem. Det fanns bara en sak att göra, sätta fart och försöka hitta rätta vägen tillbaka. Hela tiden malde tankarna, hur kunde hon lämna en femåring på det sättet? Naturligtvis hann jag inte många steg förrän de båda kvinnorna kom sättande efter mig, rätt upprörda. De hade bara varit ute och tittat på hönsen och hittat köket tomt när de kom in igen.
Övergivna ting får det bli.
Nu kan man ju inte bara fotografera barn och katter med enstaka inslag av vackra blommor. Idén kom alldeles av sig själv: övergivna ting. Inte bara bortkastade eller slarvigt glömda, nej, det ska vara saker som egentligen har sin funktion kvar men har blivit kvar. Distinktionen är inte alltid lätt och kanske inte heller nödvändig. Mycket beror på omgivningen eller omständigheterna.
Övergivenhet är ett begrepp med laddning för mig. Oftast är jag rätt jämn i humöret och har lätt för att inse varför saker händer och människor gör som de gör mot mig. Men jag klarar inte av att uppleva att jag blir överhoppad eller bortglömd, att saker händer bakom min rygg eller att "alla andra" är införstådda med något som jag är utesluten från.
Det finns en episod från min tidiga barndom, jag var fem år gammal och på besök i Västansjö, Kovland, hos min farbror och faster. Jag fick följa med faster Anna en tur genom skogen till en av hennes väninnor. Det var en varm och vacker dag och jag blev trött och fick lägga mig på soffan i köket. Jag somnade, och när jag vaknade var jag ensam. Det stod ögonblickligen klart för mig att faster Anna hade lämnat mig och gått hem. Det fanns bara en sak att göra, sätta fart och försöka hitta rätta vägen tillbaka. Hela tiden malde tankarna, hur kunde hon lämna en femåring på det sättet? Naturligtvis hann jag inte många steg förrän de båda kvinnorna kom sättande efter mig, rätt upprörda. De hade bara varit ute och tittat på hönsen och hittat köket tomt när de kom in igen.
Övergivna ting får det bli.
söndag 3 juli 2011
Fäder och söner
Jag lyssnade på Sommar i går, med Henke Larsson. Mot slutet av programmet berättade en återhållet stolt far om den tonårige sonen, som börjar bli en riktigt bra fotbollsspelare. "Om man vill slippa bli jämförd med sin pappa", sa Henke, "måste man bli bättre än han".
För en tid sedan gick en dokumentär om Håkan Juholt i radions P1. Han berättade om sin äldste son, att de båda länge hade spelat bordtennis på lördagseftermiddagarna. Men sonen började bli riktigt bra på pingis. Då avbröt Juholt traditionen med spelning på lördagarna. Det skulle inte vara bra för sonen att vinna över pappa och därmed mista insikten om att "pappa är bäst". Juholt framhöll detta flera gånger, "pappa är bäst", och pappa skulle fortsätta att vara bäst i barnens ögon.
Henke är troligen ett svåruppnåeligt ideal men han ser fram emot att sonen blir ännu bättre. Henke har haft ett gott liv med fotbollen och unnar sin son att uppleva det han själv har varit med om, och gläds åt sonens framgångar.
Vad händer om Juholt jr blir en jättebra pingisspelare? Det han kan ana är att det kanske inte är alldeles bra att komma hem och berätta att han faktiskt är bättre på att spela pingis än pappa. Om pappa fortsätter att hävda att han, i varje fall på något metafysiskt plan, är bäst, saknas troligen alla grunder för konstruktiva diskussioner.
Jag vet i varje fall i vilket hem jag skulle välja att få växa upp.
För en tid sedan gick en dokumentär om Håkan Juholt i radions P1. Han berättade om sin äldste son, att de båda länge hade spelat bordtennis på lördagseftermiddagarna. Men sonen började bli riktigt bra på pingis. Då avbröt Juholt traditionen med spelning på lördagarna. Det skulle inte vara bra för sonen att vinna över pappa och därmed mista insikten om att "pappa är bäst". Juholt framhöll detta flera gånger, "pappa är bäst", och pappa skulle fortsätta att vara bäst i barnens ögon.
Henke är troligen ett svåruppnåeligt ideal men han ser fram emot att sonen blir ännu bättre. Henke har haft ett gott liv med fotbollen och unnar sin son att uppleva det han själv har varit med om, och gläds åt sonens framgångar.
Vad händer om Juholt jr blir en jättebra pingisspelare? Det han kan ana är att det kanske inte är alldeles bra att komma hem och berätta att han faktiskt är bättre på att spela pingis än pappa. Om pappa fortsätter att hävda att han, i varje fall på något metafysiskt plan, är bäst, saknas troligen alla grunder för konstruktiva diskussioner.
Jag vet i varje fall i vilket hem jag skulle välja att få växa upp.
måndag 13 juni 2011
Åka buss
Jag satt som vanligt längst bak i bussen och läste. Ganska mycket folk, och några passagerare hade stannat ungefär i mitten. Nya påstigande hade inte en chans att komma förbi proppen. Så hördes föraren i högtalarna: "det är visst någon som bjuder på choklad längst bak i bussen, det är bara att gå dit". Leende människor flyttade sig och bussen släntrade vidare. De hade inte blivit tillsagda utan bara följt ett oväntat och rätt absurt förslag.
Nästa gång jag stötte på just den föraren påminde jag honom om incidenten. Han log lite och sa att han tycker det är lika bra att behandla det ofta rätt enahanda jobbet som om det vore det bästa man kan tänka sig. "Ibland säger jag att någon visar intressanta bilder längst bak", sa han.
Nu i lördags åkte jag med honom igen. "Hur är det?", "bra", sa vi till varandra. "Ja, du brukar ju trivas här bakom ratten", sa jag. "Ja, det är ju så, att det alltid är bäst just nu", kommenterade han.
Och så är det ju. Att ha sinnena öppna för det som händer här och nu, att alltid vara tillgänglig för det som sker i den omedelbara närheten, att se dem man möter, inte bara låta ögonen glida över, att lyssna, inte bara använda omgivningens ljud som en till inte förpliktigande kuliss, att delta i de närmaste skeendena, på något anspråkslöst försöka göra lite skillnad, då lyckas man kanske få människor att le lite och flytta sig längre bak i bussen.
Nästa gång jag stötte på just den föraren påminde jag honom om incidenten. Han log lite och sa att han tycker det är lika bra att behandla det ofta rätt enahanda jobbet som om det vore det bästa man kan tänka sig. "Ibland säger jag att någon visar intressanta bilder längst bak", sa han.
Nu i lördags åkte jag med honom igen. "Hur är det?", "bra", sa vi till varandra. "Ja, du brukar ju trivas här bakom ratten", sa jag. "Ja, det är ju så, att det alltid är bäst just nu", kommenterade han.
Och så är det ju. Att ha sinnena öppna för det som händer här och nu, att alltid vara tillgänglig för det som sker i den omedelbara närheten, att se dem man möter, inte bara låta ögonen glida över, att lyssna, inte bara använda omgivningens ljud som en till inte förpliktigande kuliss, att delta i de närmaste skeendena, på något anspråkslöst försöka göra lite skillnad, då lyckas man kanske få människor att le lite och flytta sig längre bak i bussen.
fredag 10 juni 2011
Jag själv
På kvällen, efter klockan tio, är nordvästhimlen fortfarande rätt ljus. Jag behöver inte tända lampan i köket om jag inte särskilt vill. På morgnarna vaknar jag när det redan har varit ljust ganska länge. Hela min vakna tid har jag dagsljus. Detta är den bästa tiden.
Jag minns sommarkvällarna i Kivenäbb. Sovrummet låg åt norr och de vuxnas kvällssamtal surrade genom golvtiljorna, inte just sövande, för somnade gjorde jag inte. Ett propellerplan drönade långsamt över himlen, varje kväll. Jag kan fortfarande höra det tydligt genom alla lager av år.
Att jämföra denna allra ljusaste tid med midvintern, mörkt när jag vaknar och mörkt långt långt innan det ens är att tänka på att gå till sängs. De bästa dagarna bjuder på blek sol, men alldeles för ofta blir det bara gråljust. Fast släpljuset över de skånska åkrarna i december är tilltalande, det måste jag medge.
Jag minns sommarkvällarna i Kivenäbb. Sovrummet låg åt norr och de vuxnas kvällssamtal surrade genom golvtiljorna, inte just sövande, för somnade gjorde jag inte. Ett propellerplan drönade långsamt över himlen, varje kväll. Jag kan fortfarande höra det tydligt genom alla lager av år.
Att jämföra denna allra ljusaste tid med midvintern, mörkt när jag vaknar och mörkt långt långt innan det ens är att tänka på att gå till sängs. De bästa dagarna bjuder på blek sol, men alldeles för ofta blir det bara gråljust. Fast släpljuset över de skånska åkrarna i december är tilltalande, det måste jag medge.
onsdag 18 maj 2011
Kivenäbb
Vid bodelningen efter moster Brita fick jag ett inramat fotografi. Moster Brita, kanske tre år gammal, står på gården framför sitt hem, Kivenäbb. Man har placerat henne på den fina prydnadsrundeln framför huset, och hon står där, i klänning förstås, med rund vit krage och stor ljus rosett i håret. Den vanan tog mamma med sig till oss systrar decennier senare.
Rundeln är av gräs, omgiven av troligen tjugo stora vita snäckor. Man kan se elva, och de fanns kvar när jag bodde i Kivenäbb som liten och uppväxande. I mitten syns ett buskage. Så småningom byttes det ut mot en bassäng med fontän, vilket är vad jag minns.
Huset är inte riktigt sig likt på fotot. Troligen är det gult bakom moster Brita, inte det rent vita som jag minns. Vardagsingången, farstun, anas till höger. Huvudingången, genom verandan, som sannerligen inte användes ofta, syns bakom moster Brita, men den är bara en våning hög här. Jag minns den som två våningar. Ovanpå verandan byggde man senare ett extra rum, som vette mot öster. Rummet kändes lite högtidligt, men där fanna aldrig någon värmekälla och det var oanvändbart på vintern.
Till höger om verandan syns köksfönstret, till vänster fönstret till förmaket, ett rum som garanterat inte användes annat än vid kafferep på sommaren. Ingen eldstad där heller. Inne i huset, troligen i köket, fanns vid den här tiden mormor, hennes syster och deras mamma. Inte många år därefter förvandlades alla deras liv, då mormor dog.
Lilla Brita skulle komma att tillbringa större delen av sitt liv här i Kivenäbb. Jag bodde där under flera långa perioder, och senare tillbringade jag alla sommar- och jullov där. Jag minns de fantasieggande stora garderoberna, eller förråden, på vinden. Jag minns väskan, eller snarare väskorna, moster Brita använde när hon handlade, ordet shoppa var definitivt inte införlivat än. Lanthandlarna i Södra Härene är förresten värda ett eget kapitel. Väskorna hängde i skafferiet innanför köket, båda sydda som lapptäcken, fast av skinn. Jag minns de stora trätrågen, som användes vid storbak, kanske varannan månad. Två tråg fylldes av deg som fick jäsa över natten, och det tog större delen av nästa dag att baka ut degen till platta runda kakor, som gräddades i stenugn bakom vedspisen. Moster Brita lutade sig över trågen, stödd mot en stolsrygg, knådade knådade knådade, och sen kavlades kakorna ut på ett bakbord. Moster Ebba passade gräddningen, och brödet lagrades i ett skåp med avpassade hyllor i köket.
Ett av de trågen fick jag då hemmet i Kivenäbb skingrades, men jag hade gärna velat ha en av väskorna också.
Moster Brita var inte bara hushållsbestyr. Hon älskade sällskapsliv i all blygsamhet, så mycket av den varan man kunde komma över i det bigotta lilla samhället. Där fanns kantarellställen, nattviol som doftade och skimrade i mörknande sommarkvällar, körsbär och jordgubbar och roselann, dvs blomrabatter.
Där hon står framför sitt hem, så liten och fin, vet hon inte, att hon långt senare skulle komma att stå för
inomhusarbetet. Mamma fanns ju där, och moster Ebba och mormor!
Rundeln är av gräs, omgiven av troligen tjugo stora vita snäckor. Man kan se elva, och de fanns kvar när jag bodde i Kivenäbb som liten och uppväxande. I mitten syns ett buskage. Så småningom byttes det ut mot en bassäng med fontän, vilket är vad jag minns.
Huset är inte riktigt sig likt på fotot. Troligen är det gult bakom moster Brita, inte det rent vita som jag minns. Vardagsingången, farstun, anas till höger. Huvudingången, genom verandan, som sannerligen inte användes ofta, syns bakom moster Brita, men den är bara en våning hög här. Jag minns den som två våningar. Ovanpå verandan byggde man senare ett extra rum, som vette mot öster. Rummet kändes lite högtidligt, men där fanna aldrig någon värmekälla och det var oanvändbart på vintern.
Till höger om verandan syns köksfönstret, till vänster fönstret till förmaket, ett rum som garanterat inte användes annat än vid kafferep på sommaren. Ingen eldstad där heller. Inne i huset, troligen i köket, fanns vid den här tiden mormor, hennes syster och deras mamma. Inte många år därefter förvandlades alla deras liv, då mormor dog.
Lilla Brita skulle komma att tillbringa större delen av sitt liv här i Kivenäbb. Jag bodde där under flera långa perioder, och senare tillbringade jag alla sommar- och jullov där. Jag minns de fantasieggande stora garderoberna, eller förråden, på vinden. Jag minns väskan, eller snarare väskorna, moster Brita använde när hon handlade, ordet shoppa var definitivt inte införlivat än. Lanthandlarna i Södra Härene är förresten värda ett eget kapitel. Väskorna hängde i skafferiet innanför köket, båda sydda som lapptäcken, fast av skinn. Jag minns de stora trätrågen, som användes vid storbak, kanske varannan månad. Två tråg fylldes av deg som fick jäsa över natten, och det tog större delen av nästa dag att baka ut degen till platta runda kakor, som gräddades i stenugn bakom vedspisen. Moster Brita lutade sig över trågen, stödd mot en stolsrygg, knådade knådade knådade, och sen kavlades kakorna ut på ett bakbord. Moster Ebba passade gräddningen, och brödet lagrades i ett skåp med avpassade hyllor i köket.
Ett av de trågen fick jag då hemmet i Kivenäbb skingrades, men jag hade gärna velat ha en av väskorna också.
Moster Brita var inte bara hushållsbestyr. Hon älskade sällskapsliv i all blygsamhet, så mycket av den varan man kunde komma över i det bigotta lilla samhället. Där fanns kantarellställen, nattviol som doftade och skimrade i mörknande sommarkvällar, körsbär och jordgubbar och roselann, dvs blomrabatter.
Där hon står framför sitt hem, så liten och fin, vet hon inte, att hon långt senare skulle komma att stå för
inomhusarbetet. Mamma fanns ju där, och moster Ebba och mormor!
tisdag 10 maj 2011
Flyttar
Byn, Kovland (utanför Sundsvall i Medelpad)
Åvestbo (utanför Västanfors/Fagersta i Västmanland)
Seglarvik (utanför Tranås i Småland)
Södra Härene (utanför Vårgårda i Västergötland)
Mina utanförskap. Jag var nio år innan jag fick flytta in till en tätort, Tranås. Då hade jag redan gått i skolan ett par år, men jag hade ingen aning om hur man umgicks med jämnåriga, för det fanns inga jämnåriga där jag hade bott. Det var huvudsakligen jag och min syster Gunnel. Vi växte ihop utan att veta om det, och när Ann-Marie föddes, var Gunnel och jag redan ett team, tätare än ett äktenskap, tills vi skildes åt av det ofrånkomliga.
Byn, Kovland, det var där min farfar, Oskar Häggkvist bodde med Amanda, född Näslund. Min pappa var yngst av tre syskon, Gustav och Margareta och Gunnar. Jag har en teckning, gjord efter ett fotografi, av farfars stuga. En enda gång har jag besökt den platsen, och jag erfor en säregen och oväntad känsla av igenkännande. Jag var inte ens två år gammal, när familjen flyttade till Västmanland.
Åvestbo minns jag faktiskt. Övre våningen i ett hus på landet med roliga och handfasta människor, lantbrukare, som ägare och hyresvärdar, och vi bodde där i nästan fyra år. Gunnel var en gång nära att drunkna i bäcken där mamma sköljde tvätten. Jag tog med Katarina dit, när hon fortfarande bodde i södra Dalarna, på ett kort besök. Tant Märta, svärdotter i huset, med en lite drastisk historia bakom sig, fanns fortfarande kvar. Hon var förstås gammal, att hon vågade släppa in oss!
Seglarvik vid sjön Sommen, återigen övre våningen, fast den här gången måste man nog kalla det för en villa. Mamma gillade aldrig riktigt värdfolket. Det var där Ann-Marie föddes. Att det var ett syskon på gång hade jag ingen aning om. Möjligen har den plötsliga och oförberedda insikten om att det fanns en till att dela allting med präglat vårt förhållande, det var ju Gunnel och jag! Det var också under tiden i Seglarvik jag började skolan i Tranås och där jag konfronterades med skol"kamrater", totalt främmande människor i alla bemärkelser.
Nu stannade fingrarna till, totalt främmande i alla bemärkelser, så var det. Det tog lång tid att bemästra de sociala kraven. Jag visste inget om sociala krav, och gud vet om jag har lärt mig ens det nödvändiga än idag.
Åvestbo (utanför Västanfors/Fagersta i Västmanland)
Seglarvik (utanför Tranås i Småland)
Södra Härene (utanför Vårgårda i Västergötland)
Mina utanförskap. Jag var nio år innan jag fick flytta in till en tätort, Tranås. Då hade jag redan gått i skolan ett par år, men jag hade ingen aning om hur man umgicks med jämnåriga, för det fanns inga jämnåriga där jag hade bott. Det var huvudsakligen jag och min syster Gunnel. Vi växte ihop utan att veta om det, och när Ann-Marie föddes, var Gunnel och jag redan ett team, tätare än ett äktenskap, tills vi skildes åt av det ofrånkomliga.
Byn, Kovland, det var där min farfar, Oskar Häggkvist bodde med Amanda, född Näslund. Min pappa var yngst av tre syskon, Gustav och Margareta och Gunnar. Jag har en teckning, gjord efter ett fotografi, av farfars stuga. En enda gång har jag besökt den platsen, och jag erfor en säregen och oväntad känsla av igenkännande. Jag var inte ens två år gammal, när familjen flyttade till Västmanland.
Åvestbo minns jag faktiskt. Övre våningen i ett hus på landet med roliga och handfasta människor, lantbrukare, som ägare och hyresvärdar, och vi bodde där i nästan fyra år. Gunnel var en gång nära att drunkna i bäcken där mamma sköljde tvätten. Jag tog med Katarina dit, när hon fortfarande bodde i södra Dalarna, på ett kort besök. Tant Märta, svärdotter i huset, med en lite drastisk historia bakom sig, fanns fortfarande kvar. Hon var förstås gammal, att hon vågade släppa in oss!
Seglarvik vid sjön Sommen, återigen övre våningen, fast den här gången måste man nog kalla det för en villa. Mamma gillade aldrig riktigt värdfolket. Det var där Ann-Marie föddes. Att det var ett syskon på gång hade jag ingen aning om. Möjligen har den plötsliga och oförberedda insikten om att det fanns en till att dela allting med präglat vårt förhållande, det var ju Gunnel och jag! Det var också under tiden i Seglarvik jag började skolan i Tranås och där jag konfronterades med skol"kamrater", totalt främmande människor i alla bemärkelser.
Nu stannade fingrarna till, totalt främmande i alla bemärkelser, så var det. Det tog lång tid att bemästra de sociala kraven. Jag visste inget om sociala krav, och gud vet om jag har lärt mig ens det nödvändiga än idag.
måndag 9 maj 2011
Mera bibliotek
Tranås fick ett nytt stadsbibliotek någon gång på femtiotalet, på andra våningen i ett riktigt betongblock vid torget. Stadshotellet fanns i bottenvåningen, och torget kom att prydas av en rejält förgylld fågel, förmodligen en trana.
Men biblioteket blev trevligt. Jag minns det som ljust och mysigt (även om det ordet troligen inte var uppfunnet då), med bord, hyllor och, ja, lampor. Det inbjöd till besök och jag gick så gärna dit. Böcker fanns där förstås, men jag kunde också träffa skolkamrater, jag tror inte vi använde ordet kompisar. Min mamma gillade inte riktigt att jag hängde på biblioteket. Folk som såg mig där kunde ju få för sig att jag inte hade vettiga saker att ta mig för hemma. Antagligen var hon lite avundsjuk. Jag är rätt övertygad om att hon gärna hade tillbringat tid på biblioteket själv, men det kunde hon inte riktigt med att erkänna öppet. Det hände att hon ringde till biblioteket och bad personalen kalla mig till telefonen - och så blev jag hemkommenderad.
Det där med bibliotek blev ett dilemma. Jag ville gärna arbeta på bibliotek, men det verkade lite otäckt att ha det där ansvaret, fatta beslut om att köpa böcker till exempel. Hur visste man vilka böcker som skulle köpas? Troligen fick jag också klart för mig att man skulle göra budgetar, hur i hela fridens namn skulle man kunna bestämma ett helt år i förväg vart pengarna skulle gå, och vad hände om de inte räckte till?
Nej, det skulle nog vara lugnare att börja läsa vid universitetet och bli lärare. Skolvärlden kände jag till, det verkade mycket säkrare. Jag kom till universitetet i Lund, men det ville sig inte riktigt med studierna, och hösten 1964 fick jag en idé. Jag gick in på Universitetsbiblioteket och fick tala med förste bibliotekarie Palmborg. Vi talades vid en stund, antagligen hade jag med mig mitt studentbetyg, och jag talade om för honom att jag kunde tänka mig att arbeta där ett år, kanske två. "Kan ni börja i morgon?", frågade han. "Nej", sa jag, "jag kan komma i nästa vecka".
Förste december 1964 började jag arbeta på Lunds universitetsbibliotek.
Men biblioteket blev trevligt. Jag minns det som ljust och mysigt (även om det ordet troligen inte var uppfunnet då), med bord, hyllor och, ja, lampor. Det inbjöd till besök och jag gick så gärna dit. Böcker fanns där förstås, men jag kunde också träffa skolkamrater, jag tror inte vi använde ordet kompisar. Min mamma gillade inte riktigt att jag hängde på biblioteket. Folk som såg mig där kunde ju få för sig att jag inte hade vettiga saker att ta mig för hemma. Antagligen var hon lite avundsjuk. Jag är rätt övertygad om att hon gärna hade tillbringat tid på biblioteket själv, men det kunde hon inte riktigt med att erkänna öppet. Det hände att hon ringde till biblioteket och bad personalen kalla mig till telefonen - och så blev jag hemkommenderad.
Det där med bibliotek blev ett dilemma. Jag ville gärna arbeta på bibliotek, men det verkade lite otäckt att ha det där ansvaret, fatta beslut om att köpa böcker till exempel. Hur visste man vilka böcker som skulle köpas? Troligen fick jag också klart för mig att man skulle göra budgetar, hur i hela fridens namn skulle man kunna bestämma ett helt år i förväg vart pengarna skulle gå, och vad hände om de inte räckte till?
Nej, det skulle nog vara lugnare att börja läsa vid universitetet och bli lärare. Skolvärlden kände jag till, det verkade mycket säkrare. Jag kom till universitetet i Lund, men det ville sig inte riktigt med studierna, och hösten 1964 fick jag en idé. Jag gick in på Universitetsbiblioteket och fick tala med förste bibliotekarie Palmborg. Vi talades vid en stund, antagligen hade jag med mig mitt studentbetyg, och jag talade om för honom att jag kunde tänka mig att arbeta där ett år, kanske två. "Kan ni börja i morgon?", frågade han. "Nej", sa jag, "jag kan komma i nästa vecka".
Förste december 1964 började jag arbeta på Lunds universitetsbibliotek.
måndag 2 maj 2011
Moster Brita
Moster Brita dog i går kväll. Hon var den sista i den generationen, på båda sidor. Nu är det min syster och de två kusinerna, som står i första ledet.
Moster Brita hade tre syskon, två systrar och en bror. Deras mamma, min mormor, dog alldeles för ung, 35 år gammal, i sin femte barnsäng. Min morbror var då fyra år gammal. Det sägs att han stod i sin säng och ropade efter sin mamma ...
Jag vistades rätt mycket hos min morfar, innan jag började skolan. Moster Brita blev lite ersättare för mamma, så jag kände henne väl och kom att känna starkt för henne. Hon gifte sig aldrig och hade inga barn själv. Hemmet, ett lantbruk i Västergötland, var lite komplicerat. Där fanns morfar, de två ogifta syskonen, Kurt och Brita, samt deras moster, morfars svägerska, också hon ogift och barnlös.
Varför komplicerat? Det är svårt att riktigt reda ut. Där var tyst. Morfar och morbror Kurt talade inte med varandra, utom då arbetet planerades, och då i korta fraser. Direkta gräl hörde jag aldrig, de gick hellre åt varsitt håll. Moster Brita och hennes moster, Ebba, småpratade på kvinnors vis, men aldrig om vad som rörde tankar eller känslor, bara om vardagligheter i kök och lagård, eller om släkt och bekanta.
Själv försökte jag leta fram intressanta föremål i vindens garderober och andra skrymslen, böcker, konstiga kläder, saker som jag inte anade användningen av. Jag höll mig ur vägen, mest för att slippa göra tråkiga saker men också för att där inte tycktes finnas några naturliga uppgifter för mig. Om jag bara hittade något att läsa, eller fick följa med moster Brita till affären eller på besök någonstans, brukade jag vara nöjd.
På något sätt var det liv som tillbringades i väntan på något som aldrig uttalades. Nej, kanske inte ens i väntan. Och nu är de borta, allesammans.
Moster Brita hade tre syskon, två systrar och en bror. Deras mamma, min mormor, dog alldeles för ung, 35 år gammal, i sin femte barnsäng. Min morbror var då fyra år gammal. Det sägs att han stod i sin säng och ropade efter sin mamma ...
Jag vistades rätt mycket hos min morfar, innan jag började skolan. Moster Brita blev lite ersättare för mamma, så jag kände henne väl och kom att känna starkt för henne. Hon gifte sig aldrig och hade inga barn själv. Hemmet, ett lantbruk i Västergötland, var lite komplicerat. Där fanns morfar, de två ogifta syskonen, Kurt och Brita, samt deras moster, morfars svägerska, också hon ogift och barnlös.
Varför komplicerat? Det är svårt att riktigt reda ut. Där var tyst. Morfar och morbror Kurt talade inte med varandra, utom då arbetet planerades, och då i korta fraser. Direkta gräl hörde jag aldrig, de gick hellre åt varsitt håll. Moster Brita och hennes moster, Ebba, småpratade på kvinnors vis, men aldrig om vad som rörde tankar eller känslor, bara om vardagligheter i kök och lagård, eller om släkt och bekanta.
Själv försökte jag leta fram intressanta föremål i vindens garderober och andra skrymslen, böcker, konstiga kläder, saker som jag inte anade användningen av. Jag höll mig ur vägen, mest för att slippa göra tråkiga saker men också för att där inte tycktes finnas några naturliga uppgifter för mig. Om jag bara hittade något att läsa, eller fick följa med moster Brita till affären eller på besök någonstans, brukade jag vara nöjd.
På något sätt var det liv som tillbringades i väntan på något som aldrig uttalades. Nej, kanske inte ens i väntan. Och nu är de borta, allesammans.
tisdag 26 april 2011
Bibliotek
Jag lärde mig rätt snabbt, när familjen så småningom flyttade in till en tätort, att där fanns bibliotek. Stadsbiblioteket i Tranås på femtiotalet var en murrig företeelse, med höga mörka hyllor, Bibliotekerien var allt annat än murrig, mörk och lite skarp med röda läppar. Hon hette Rakel, och hon flyttade till Jakobsberg. Någon annan personal minns jag inte, kanske levde hon hela sitt liv i biblioteket för att alltid vara tillgänglig.
Jag tror jag gick i femte klass, när någon av eleverna råkade slå ner lådan med katalogkort i golvet. Läraren suckade troligen men frågade om någon kunde hjälpa till med att sortera in korten igen. Jag kände: jamen, det kan ju jag. Och det kunde jag och på den vägen är det.
I realskolan fick jag sitta en timme i veckan i skolbiblioteket, högst upp under taket för att låna ut ett oändligt fåtal böcker, troligen också ta emot några återlämnade. Detta honorerades med en hel tia per termin. Jag höll på med detta så länge jag gick i skola i Tranås. De sista åren var omgivningen helt nybyggd, Högre allmänna läroverket i Tranås, och biblioteket var fräschare och beläget på bottenvåningen, men precis lika mycket besökt som på det gamla stället.
Det gjorde naturligtvis ingenting, det var inte så dumt att sitta i fred en hel timme och alldeles legitimt kunna hitta böcker och läsa dem.
Hade jag några föraningar om vad jag skulle syssla med i hela livet? Nej, absolut inte. Det jag visste om bibliotek färgades av den mörka, lite skarpa Rakel. Att arbeta så suveränt och självständigt låg långt utanför min horisont, och det gjorde förvisso också universitetsbiblioteket i Lund
Jag tror jag gick i femte klass, när någon av eleverna råkade slå ner lådan med katalogkort i golvet. Läraren suckade troligen men frågade om någon kunde hjälpa till med att sortera in korten igen. Jag kände: jamen, det kan ju jag. Och det kunde jag och på den vägen är det.
I realskolan fick jag sitta en timme i veckan i skolbiblioteket, högst upp under taket för att låna ut ett oändligt fåtal böcker, troligen också ta emot några återlämnade. Detta honorerades med en hel tia per termin. Jag höll på med detta så länge jag gick i skola i Tranås. De sista åren var omgivningen helt nybyggd, Högre allmänna läroverket i Tranås, och biblioteket var fräschare och beläget på bottenvåningen, men precis lika mycket besökt som på det gamla stället.
Det gjorde naturligtvis ingenting, det var inte så dumt att sitta i fred en hel timme och alldeles legitimt kunna hitta böcker och läsa dem.
Hade jag några föraningar om vad jag skulle syssla med i hela livet? Nej, absolut inte. Det jag visste om bibliotek färgades av den mörka, lite skarpa Rakel. Att arbeta så suveränt och självständigt låg långt utanför min horisont, och det gjorde förvisso också universitetsbiblioteket i Lund
söndag 24 april 2011
Gunnel
Idag var jag på kyrkogården, i minneslunden, och tände ljus för min syster, som skulle ha fyllt år. Hon dog för åtta år sedan i en hastig och oväntad hjärnblödning, inte ens sextio år.
Vi stod varandra mycket nära. Åldersskillnaden mellan oss var mindre än två år. Jag kan fortfarande få en impuls att ringa upp henne och prata en stund, innan saknaden slår till, hon finns ju inte mer.
Gunnel led av migrän hela livet, troligen redan som barn. Hon var försiktig med alkohol, men det var hon som lärde mig att äta mycket mörk choklad till rödvin. Den kombinationen klarade hon, men vitt vin gav henne migrän, förutsatt att det inte var mousserande. Det gick nämligen bra.
Därför har jag en liten flaska riktig champagne 24 april och 4 november, den dag hon dog. Det är väl inte precis rätt att säga att jag firar, men jag tänker på henne och gläds åt att vi hade så mycket tillsammans så länge. Om hon hade levat, hade vi säkert delat den goda champagnen, i varje fall på födelsedagen.
Vi stod varandra mycket nära. Åldersskillnaden mellan oss var mindre än två år. Jag kan fortfarande få en impuls att ringa upp henne och prata en stund, innan saknaden slår till, hon finns ju inte mer.
Gunnel led av migrän hela livet, troligen redan som barn. Hon var försiktig med alkohol, men det var hon som lärde mig att äta mycket mörk choklad till rödvin. Den kombinationen klarade hon, men vitt vin gav henne migrän, förutsatt att det inte var mousserande. Det gick nämligen bra.
Därför har jag en liten flaska riktig champagne 24 april och 4 november, den dag hon dog. Det är väl inte precis rätt att säga att jag firar, men jag tänker på henne och gläds åt att vi hade så mycket tillsammans så länge. Om hon hade levat, hade vi säkert delat den goda champagnen, i varje fall på födelsedagen.
lördag 23 april 2011
Böcker i föräldrahemmet
Så småningom blev det mera att läsa därhemma än bibeln och soldatinstruktionen. Pappa blev ombud för Folket i bilds (den var på den tiden en riktig tidning) romanbibliotek. Alltså dök det regelbundet upp nya böcker, bl.a stora delar av de s.k. arbetarförfattarnas romaner. Jag tror att min uppfattning om vad jag fortfarande kräver av en bok präglades där: bra historier berättade medryckande och med insikter i människors omständigheter och psykologi.
Och så kom Svensk uppslagsbok. Mitt bibliotekarieöga säger nu, att det var andra och utvidgade upplagan, utgiven fr.o.m. 1947, som hamnade där hemma. Hur pappa hade råd med det på sin industriarbetarlön och med hustru och tre flickor att försörja, har jag ingen aning om. Banden dök upp, några om året, och i varje band fanns en instruktion om hur en så stor bok skulle öppnas för att ryggen och inbindningen skulle hålla. Vi gjorde precis som vi blev uppmanade, och se'n kunde man börja bläddra och läsa. Allt fanns där!
Nu står alla banden i en bokhylla hos mig. Den är ett roligt komplement till Nationalencyklopedin. Tyvärr ställde jag den längst ner i en hylla. En av mina katter upptäckte att skinnryggarna gav ett gott motstånd mot klorna. Innan jag hann uppfatta var alla konstiga små bruna smulor kom ifrån, var flera av banden ohjälpligt skadade. Jag kan misstänka vad pappa skulle säga ...
Och så kom Svensk uppslagsbok. Mitt bibliotekarieöga säger nu, att det var andra och utvidgade upplagan, utgiven fr.o.m. 1947, som hamnade där hemma. Hur pappa hade råd med det på sin industriarbetarlön och med hustru och tre flickor att försörja, har jag ingen aning om. Banden dök upp, några om året, och i varje band fanns en instruktion om hur en så stor bok skulle öppnas för att ryggen och inbindningen skulle hålla. Vi gjorde precis som vi blev uppmanade, och se'n kunde man börja bläddra och läsa. Allt fanns där!
Nu står alla banden i en bokhylla hos mig. Den är ett roligt komplement till Nationalencyklopedin. Tyvärr ställde jag den längst ner i en hylla. En av mina katter upptäckte att skinnryggarna gav ett gott motstånd mot klorna. Innan jag hann uppfatta var alla konstiga små bruna smulor kom ifrån, var flera av banden ohjälpligt skadade. Jag kan misstänka vad pappa skulle säga ...
fredag 22 april 2011
Efter besöket
Oskar var här ganska jämnt ett dygn. Det gick över förväntan bra och han har charmat mina grannar. Jag har sagt om honom så länge jag har känt honom, att han är en liten sällskapsherre, glad och utåtriktad. Det har han visat här.
Han har rätt nyligen lärt sig gå, och gått har han gjort, långa sträckor runt i bostadsrättsföreningen. Idag kom han på att det är kul att köra vagnen själv. Möjligen kommer hans mamma att ha synpunkter på denna nya kunskap, för det går inte fort! Hans kusin Ludvig gjorde likadant, när han var i den åldern. Han hade fått ett par sandaler med pip i sulorna av sina kinesiska mostrar. Han hördes på långt håll när han kom körandes med sin vagn!
Tänker inte förneka att jag är trött. Oskar hade vänligheten att sova lugnt i natt, ända till strax före åtta. I morgon träffas vi igen, i Dalby, där morföräldrarna blir bjudna på påskmiddag.
Han har rätt nyligen lärt sig gå, och gått har han gjort, långa sträckor runt i bostadsrättsföreningen. Idag kom han på att det är kul att köra vagnen själv. Möjligen kommer hans mamma att ha synpunkter på denna nya kunskap, för det går inte fort! Hans kusin Ludvig gjorde likadant, när han var i den åldern. Han hade fått ett par sandaler med pip i sulorna av sina kinesiska mostrar. Han hördes på långt håll när han kom körandes med sin vagn!
Tänker inte förneka att jag är trött. Oskar hade vänligheten att sova lugnt i natt, ända till strax före åtta. I morgon träffas vi igen, i Dalby, där morföräldrarna blir bjudna på påskmiddag.
onsdag 20 april 2011
Dymmelonsdag 2011
Dagen har varit mycket vacker, i varje fall skön. Jag kunde till och med ge mig iväg till affären i sandaler utan sockar, den 20 april.
I morgon får jag en liten påskgäst. Oskar ska vara hos mig till fredag eftermiddag, första gången han sover över hos mig. Hoppas jag kommer att sova i natt, för den natt han sover här blir kanske inte helt lugn. Han brukar visst vakna och hålla lite låda.
Det har varit full rulle idag utan att jag kan peka på så mycket som har blivit gjort. Ändå känner jag mig rätt nöjd, det är i varje fall diskat när jag kommer ut i köket i morgon.
I morgon får jag en liten påskgäst. Oskar ska vara hos mig till fredag eftermiddag, första gången han sover över hos mig. Hoppas jag kommer att sova i natt, för den natt han sover här blir kanske inte helt lugn. Han brukar visst vakna och hålla lite låda.
Det har varit full rulle idag utan att jag kan peka på så mycket som har blivit gjort. Ändå känner jag mig rätt nöjd, det är i varje fall diskat när jag kommer ut i köket i morgon.
tisdag 19 april 2011
Mera böcker
Min familj tyckte inte att det var riktigt lönt att ge mig böcker som presenter. Senast dagen efter hade jag ju läst ut dem. Ett par böcker blev riktigt glad över: Klass fem flyter bort av Karl-Aage Schwarzkopf och den första Tarzan-boken. Senare i livet har jag köpt böcker själv, men länge länge lät jag bli att läsa dem. De stod i mina hyllor som reserver, om det skulle visa sig att det inte längre gick att låna böcker från bibliotek, fick jag för mig. På äldre dagar har jag blivit djärvare. Nu läser jag mina böcker, gärna på bussen.
måndag 18 april 2011
Böcker
Jag blev riktigt glad, när jag det bloggnamn jag ville ha, Bokhemm, var ledigt. Det var inte fråga om någon nödlösning med ett extra m tillagt, nej, det var Bokhemm det skulle vara. Varför det är så ska jag berätta en annan gång.
Böcker har ju alltid spelat en roll för mig. Jag lärde mig läsa tidigt. Föräldrahemmet var inte precis fyllt av böcker, och läshungern var inte alltid lätt att tillfredsställa. Bibeln och pappas soldatinstruktion fick ersätta annan litteratur. Bibeln innehåller ju massor av intressanta historier, även om jag inte alltid begrep dem. Tvärtom brukade mina begränsade erfarenheter landa på precis fel tolkningar. Det fick jag lära mig i skolan, så här ska bibelberättelserna fogas in i tron och samhället, kom ihåg det! Soldatinstruktionen var i så fall konkretare, men vad i hela fridens namn är fotlappar?
Och jag har läst och läst, och jag blev bibliotekarie, och jag läser fortfarande, ostruktuerat, till lyst, och nästan alltid fortfarande till min oförställda glädje.
PS Upptäckte just att jag går i mina ljusa sommarbyxor i år också!
Böcker har ju alltid spelat en roll för mig. Jag lärde mig läsa tidigt. Föräldrahemmet var inte precis fyllt av böcker, och läshungern var inte alltid lätt att tillfredsställa. Bibeln och pappas soldatinstruktion fick ersätta annan litteratur. Bibeln innehåller ju massor av intressanta historier, även om jag inte alltid begrep dem. Tvärtom brukade mina begränsade erfarenheter landa på precis fel tolkningar. Det fick jag lära mig i skolan, så här ska bibelberättelserna fogas in i tron och samhället, kom ihåg det! Soldatinstruktionen var i så fall konkretare, men vad i hela fridens namn är fotlappar?
Och jag har läst och läst, och jag blev bibliotekarie, och jag läser fortfarande, ostruktuerat, till lyst, och nästan alltid fortfarande till min oförställda glädje.
PS Upptäckte just att jag går i mina ljusa sommarbyxor i år också!
söndag 17 april 2011
Bokhemm
Här börjar bloggen Bokhemm. Det är inte helt klart vad den kommer att innehålla, men följ med så får ni se!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)