Jag lärde mig rätt snabbt, när familjen så småningom flyttade in till en tätort, att där fanns bibliotek. Stadsbiblioteket i Tranås på femtiotalet var en murrig företeelse, med höga mörka hyllor, Bibliotekerien var allt annat än murrig, mörk och lite skarp med röda läppar. Hon hette Rakel, och hon flyttade till Jakobsberg. Någon annan personal minns jag inte, kanske levde hon hela sitt liv i biblioteket för att alltid vara tillgänglig.
Jag tror jag gick i femte klass, när någon av eleverna råkade slå ner lådan med katalogkort i golvet. Läraren suckade troligen men frågade om någon kunde hjälpa till med att sortera in korten igen. Jag kände: jamen, det kan ju jag. Och det kunde jag och på den vägen är det.
I realskolan fick jag sitta en timme i veckan i skolbiblioteket, högst upp under taket för att låna ut ett oändligt fåtal böcker, troligen också ta emot några återlämnade. Detta honorerades med en hel tia per termin. Jag höll på med detta så länge jag gick i skola i Tranås. De sista åren var omgivningen helt nybyggd, Högre allmänna läroverket i Tranås, och biblioteket var fräschare och beläget på bottenvåningen, men precis lika mycket besökt som på det gamla stället.
Det gjorde naturligtvis ingenting, det var inte så dumt att sitta i fred en hel timme och alldeles legitimt kunna hitta böcker och läsa dem.
Hade jag några föraningar om vad jag skulle syssla med i hela livet? Nej, absolut inte. Det jag visste om bibliotek färgades av den mörka, lite skarpa Rakel. Att arbeta så suveränt och självständigt låg långt utanför min horisont, och det gjorde förvisso också universitetsbiblioteket i Lund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar