För ett jag sedan köpte jag mig en ny kamera. Det var väl inget fel med min gamla kamera, men jag hade blivit av med batteriladdaren och den här hade dubbelt så många pixlar och var mer än hälften så dyr, så, ja, det blev en ny kamera.
Nu kan man ju inte bara fotografera barn och katter med enstaka inslag av vackra blommor. Idén kom alldeles av sig själv: övergivna ting. Inte bara bortkastade eller slarvigt glömda, nej, det ska vara saker som egentligen har sin funktion kvar men har blivit kvar. Distinktionen är inte alltid lätt och kanske inte heller nödvändig. Mycket beror på omgivningen eller omständigheterna.
Övergivenhet är ett begrepp med laddning för mig. Oftast är jag rätt jämn i humöret och har lätt för att inse varför saker händer och människor gör som de gör mot mig. Men jag klarar inte av att uppleva att jag blir överhoppad eller bortglömd, att saker händer bakom min rygg eller att "alla andra" är införstådda med något som jag är utesluten från.
Det finns en episod från min tidiga barndom, jag var fem år gammal och på besök i Västansjö, Kovland, hos min farbror och faster. Jag fick följa med faster Anna en tur genom skogen till en av hennes väninnor. Det var en varm och vacker dag och jag blev trött och fick lägga mig på soffan i köket. Jag somnade, och när jag vaknade var jag ensam. Det stod ögonblickligen klart för mig att faster Anna hade lämnat mig och gått hem. Det fanns bara en sak att göra, sätta fart och försöka hitta rätta vägen tillbaka. Hela tiden malde tankarna, hur kunde hon lämna en femåring på det sättet? Naturligtvis hann jag inte många steg förrän de båda kvinnorna kom sättande efter mig, rätt upprörda. De hade bara varit ute och tittat på hönsen och hittat köket tomt när de kom in igen.
Övergivna ting får det bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar