Fäder och söner

Jag lyssnade på Sommar i går, med Henke Larsson. Mot slutet av programmet berättade en återhållet stolt far om den tonårige sonen, som börjar bli en riktigt bra fotbollsspelare. "Om man vill slippa bli jämförd med sin pappa", sa Henke, "måste man bli bättre än han".

För en tid sedan gick en dokumentär om Håkan Juholt i radions P1. Han berättade om sin äldste son, att de båda länge hade spelat bordtennis på lördagseftermiddagarna. Men sonen började bli riktigt bra på pingis. Då avbröt Juholt traditionen med spelning på lördagarna. Det skulle inte vara bra för sonen att vinna över pappa och därmed mista insikten om att "pappa är bäst". Juholt framhöll detta flera gånger, "pappa är bäst", och pappa skulle fortsätta att vara bäst i barnens ögon.

Henke är troligen ett svåruppnåeligt ideal men han ser fram emot att sonen blir ännu bättre. Henke har haft ett gott liv med fotbollen och unnar sin son att uppleva det han själv har varit med om, och gläds åt sonens framgångar.

Vad händer om Juholt jr blir en jättebra pingisspelare? Det han kan ana är att det kanske inte är alldeles bra att komma hem och berätta att han faktiskt är bättre på att spela pingis än pappa. Om pappa fortsätter att hävda att han, i varje fall på något metafysiskt plan, är bäst, saknas troligen alla grunder för konstruktiva diskussioner.

Jag vet i varje fall i vilket hem jag skulle välja att få växa upp.