Flyttar

Byn, Kovland (utanför Sundsvall i Medelpad)
Åvestbo (utanför Västanfors/Fagersta i Västmanland)
Seglarvik (utanför Tranås i Småland)
Södra Härene (utanför Vårgårda i Västergötland)

Mina utanförskap. Jag var nio år innan jag fick flytta in till en tätort, Tranås. Då hade jag redan gått i skolan ett par år, men jag hade ingen aning om hur man umgicks med jämnåriga, för det fanns inga jämnåriga där jag hade bott. Det var huvudsakligen jag och min syster Gunnel. Vi växte ihop utan att veta om det, och när Ann-Marie föddes, var Gunnel och jag redan ett team, tätare än ett äktenskap, tills vi skildes åt av det ofrånkomliga.

Byn, Kovland, det var där min farfar, Oskar Häggkvist bodde med Amanda, född Näslund. Min pappa var yngst av tre syskon, Gustav och Margareta och Gunnar. Jag har en teckning, gjord efter ett fotografi, av farfars stuga. En enda gång har jag besökt den platsen, och jag erfor en säregen och oväntad känsla av igenkännande. Jag var inte ens två år gammal, när familjen flyttade till Västmanland.

Åvestbo minns jag faktiskt. Övre våningen i ett hus på landet med roliga och handfasta människor, lantbrukare, som ägare och hyresvärdar, och vi bodde där i nästan fyra år. Gunnel var en gång nära att drunkna i bäcken där mamma sköljde tvätten. Jag tog med Katarina dit, när hon fortfarande bodde i södra Dalarna, på ett kort besök. Tant Märta, svärdotter i huset, med en lite drastisk historia bakom sig, fanns fortfarande kvar. Hon var förstås gammal, att hon vågade släppa in oss!

Seglarvik vid sjön Sommen, återigen övre våningen, fast den här gången måste man nog kalla det för en villa. Mamma gillade aldrig riktigt värdfolket. Det var där Ann-Marie föddes. Att det var ett syskon på gång hade jag ingen aning om. Möjligen har den plötsliga och oförberedda insikten om att det fanns en till att dela allting med präglat vårt förhållande, det var ju Gunnel och jag! Det var också under tiden i Seglarvik jag började skolan i Tranås och där jag konfronterades med skol"kamrater", totalt främmande människor i alla bemärkelser.

Nu stannade fingrarna till, totalt främmande i alla bemärkelser, så var det. Det tog lång tid att bemästra de sociala kraven. Jag visste inget om sociala krav, och gud vet om jag har lärt mig ens det nödvändiga än idag.