Åka buss

Jag satt som vanligt längst bak i bussen och läste. Ganska mycket folk, och några passagerare hade stannat ungefär i mitten. Nya påstigande hade inte en chans att komma förbi proppen. Så hördes föraren i högtalarna: "det är visst någon som bjuder på choklad längst bak i bussen, det är bara att gå dit". Leende människor flyttade sig och bussen släntrade vidare. De hade inte blivit tillsagda utan bara följt ett oväntat och rätt absurt förslag.

Nästa gång jag stötte på just den föraren påminde jag honom om incidenten. Han log lite och sa att han tycker det är lika bra att behandla det ofta rätt enahanda jobbet som om det vore det bästa man kan tänka sig. "Ibland säger jag att någon visar intressanta bilder längst bak", sa han.

Nu i lördags åkte jag med honom igen. "Hur är det?", "bra", sa vi till varandra. "Ja, du brukar ju trivas här bakom ratten", sa jag. "Ja, det är ju så, att det alltid är bäst just nu", kommenterade han.

Och så är det ju. Att ha sinnena öppna för det som händer här och nu, att alltid vara tillgänglig för det som sker i den omedelbara närheten, att se dem man möter, inte bara låta ögonen glida över, att lyssna, inte bara använda omgivningens ljud som en till inte förpliktigande kuliss, att delta i de närmaste skeendena, på något anspråkslöst försöka göra lite skillnad, då lyckas man kanske få människor att le lite och flytta sig längre bak i bussen.