Skolvägen

Under mina första skolår bodde jag i Seglarvik, utanför Tranås. Det har sagts mig, att Seglarvik låg tre kilometer utanför centrum, men jag undrar. Det måste ha varit längre. Jag skulle nämligen cykla till skolan.

Sju år gammal och rätt nyinflyttad till trakten. In till skolan gick det bra, men hemvägen var alldeles förfärlig. Troligen var jag hungrig, även om jag inte riktigt minns det på det sättet. Från Norra skolan, längs Ydrevägen, korsa Storgatan och över bron över Svartån vid elverket, förbi kiosken, där jag på torsdagarna fick köpa med mig Hemmets veckotidning (25 öre) och sedan förbi Tranåsverken, där pappa arbetade.

Sedan kom jag ut på landet. En bit längs landsvägen som gick mot Ydre och så in till vänster på den väg som sakta sakta förde mig hemåt. Där låg ett litet rött hus, Åstugan, där det bodde några flickor, som jag gärna stannade hos, till min mammas förtvivlan. Ju längre jag stannade där, desto oroligare blev hon förstås, men jag kunde inte låta bli att stanna. Ute i Seglarvik fanns inga andra att leka med än mina två systrar.

Förbi Åstugan gick vägen genom en allé, och därifrån kunde man ta av mera åt vänster, mot säteriet. Dit skulle inte jag, jag skulle hem, uppför en hemskt brant backe, där jag fick dra cykeln, genom ett skogsparti och sedan på lite öppnare mark, mellan åkrar. Därifrån började det kännas som om det var ganska nära hemma. Bara passera de två sommarhemmen, backar och skog igen och så Hättebaden, dit många tranåsbor tog sig för sol och bad på sommaren.

Jag bodde bara en liten bit bortanför Hätte, men det var inte många som visste vad Seglarvik var. Det kan troligen kallas idyll, en badvik, en sommarrestaurang, ett par välbyggda sommarstugor och en hel drös mera vanliga stugor, tallar, bärris och stenar, och så den villa där vi bodde på andra våningen.

På vintrarna blev situationen naturligtvis en helt annan. Då var det var inte tal om att cykla. Jag erbjöds att åka med vår hyresvärd i den stora Volvon, och det var förstås bra. In till sta'n på morgonen och hem vid ungefär lunchtid. Det betydde, att det omsorgsfulla schemat där vår lärare kunde undervisa i halvklass överhuvudtaget inte fungerade för min del. Jag kom klockan åtta och gick hem före ett, oavsett hur schemat såg ut. Om någon protesterade vet jag inte. Jag satt av mina timmar, kom och gick, ögonskenligen som jag ville. Undra på att jag inte kunde smälta in i kretsen av mina klasskamrater. Kanske ville jag inte heller, svårt att göra reda för så här långt efteråt.

Den stora Volvon har jag bara vaga synminnen av. Hur det var att sitta i den, ingen aning. troligen ville jag bara komma ur den så fort som möjligt. Men jag lärdes att säga: tack för skjutsen.