Så småningom blev det mera att läsa därhemma än bibeln och soldatinstruktionen. Pappa blev ombud för Folket i bilds (den var på den tiden en riktig tidning) romanbibliotek. Alltså dök det regelbundet upp nya böcker, bl.a stora delar av de s.k. arbetarförfattarnas romaner. Jag tror att min uppfattning om vad jag fortfarande kräver av en bok präglades där: bra historier berättade medryckande och med insikter i människors omständigheter och psykologi.
Och så kom Svensk uppslagsbok. Mitt bibliotekarieöga säger nu, att det var andra och utvidgade upplagan, utgiven fr.o.m. 1947, som hamnade där hemma. Hur pappa hade råd med det på sin industriarbetarlön och med hustru och tre flickor att försörja, har jag ingen aning om. Banden dök upp, några om året, och i varje band fanns en instruktion om hur en så stor bok skulle öppnas för att ryggen och inbindningen skulle hålla. Vi gjorde precis som vi blev uppmanade, och se'n kunde man börja bläddra och läsa. Allt fanns där!
Nu står alla banden i en bokhylla hos mig. Den är ett roligt komplement till Nationalencyklopedin. Tyvärr ställde jag den längst ner i en hylla. En av mina katter upptäckte att skinnryggarna gav ett gott motstånd mot klorna. Innan jag hann uppfatta var alla konstiga små bruna smulor kom ifrån, var flera av banden ohjälpligt skadade. Jag kan misstänka vad pappa skulle säga ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar