Moster Brita dog i går kväll. Hon var den sista i den generationen, på båda sidor. Nu är det min syster och de två kusinerna, som står i första ledet.
Moster Brita hade tre syskon, två systrar och en bror. Deras mamma, min mormor, dog alldeles för ung, 35 år gammal, i sin femte barnsäng. Min morbror var då fyra år gammal. Det sägs att han stod i sin säng och ropade efter sin mamma ...
Jag vistades rätt mycket hos min morfar, innan jag började skolan. Moster Brita blev lite ersättare för mamma, så jag kände henne väl och kom att känna starkt för henne. Hon gifte sig aldrig och hade inga barn själv. Hemmet, ett lantbruk i Västergötland, var lite komplicerat. Där fanns morfar, de två ogifta syskonen, Kurt och Brita, samt deras moster, morfars svägerska, också hon ogift och barnlös.
Varför komplicerat? Det är svårt att riktigt reda ut. Där var tyst. Morfar och morbror Kurt talade inte med varandra, utom då arbetet planerades, och då i korta fraser. Direkta gräl hörde jag aldrig, de gick hellre åt varsitt håll. Moster Brita och hennes moster, Ebba, småpratade på kvinnors vis, men aldrig om vad som rörde tankar eller känslor, bara om vardagligheter i kök och lagård, eller om släkt och bekanta.
Själv försökte jag leta fram intressanta föremål i vindens garderober och andra skrymslen, böcker, konstiga kläder, saker som jag inte anade användningen av. Jag höll mig ur vägen, mest för att slippa göra tråkiga saker men också för att där inte tycktes finnas några naturliga uppgifter för mig. Om jag bara hittade något att läsa, eller fick följa med moster Brita till affären eller på besök någonstans, brukade jag vara nöjd.
På något sätt var det liv som tillbringades i väntan på något som aldrig uttalades. Nej, kanske inte ens i väntan. Och nu är de borta, allesammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar