Kivenäbb

Vid bodelningen efter moster Brita fick jag ett inramat fotografi. Moster Brita, kanske tre år gammal, står på gården framför sitt hem, Kivenäbb. Man har placerat henne på den fina prydnadsrundeln framför huset, och hon står där, i klänning förstås, med rund vit krage och stor ljus rosett i håret. Den vanan tog mamma med sig till oss systrar decennier senare.

Rundeln är av gräs, omgiven av troligen tjugo stora vita snäckor. Man kan se elva, och de fanns kvar när jag bodde i Kivenäbb som liten och uppväxande. I mitten syns ett buskage. Så småningom byttes det ut mot en bassäng med fontän, vilket är vad jag minns.

Huset är inte riktigt sig likt på fotot. Troligen är det gult bakom moster Brita, inte det rent vita som jag minns. Vardagsingången, farstun, anas till höger. Huvudingången, genom verandan, som sannerligen inte användes ofta, syns bakom moster Brita, men den är bara en våning hög här. Jag minns den som två våningar. Ovanpå verandan byggde man senare ett extra rum, som vette mot öster. Rummet kändes lite högtidligt, men där fanna aldrig någon värmekälla och det var oanvändbart på vintern.

Till höger om verandan syns köksfönstret, till vänster fönstret till förmaket, ett rum som garanterat inte användes annat än vid kafferep på sommaren. Ingen eldstad där heller.  Inne i huset, troligen i köket, fanns vid den här tiden mormor, hennes syster och deras mamma. Inte många år därefter förvandlades alla deras liv, då mormor dog.

Lilla Brita skulle komma att tillbringa större delen av sitt liv här i Kivenäbb. Jag bodde där under flera långa perioder, och senare tillbringade jag alla sommar- och jullov där. Jag minns de fantasieggande stora garderoberna, eller förråden, på vinden. Jag minns väskan, eller snarare väskorna, moster Brita använde när hon handlade, ordet shoppa var definitivt inte införlivat än. Lanthandlarna i Södra Härene är förresten värda ett eget kapitel. Väskorna hängde i skafferiet innanför köket, båda sydda som lapptäcken, fast av skinn. Jag minns de stora trätrågen, som användes vid storbak, kanske varannan månad. Två tråg fylldes av deg som fick jäsa över natten, och det tog större delen av nästa dag att baka ut degen till platta runda kakor, som gräddades i stenugn bakom vedspisen. Moster Brita lutade sig över trågen, stödd mot en stolsrygg, knådade knådade knådade, och sen kavlades kakorna ut på ett bakbord. Moster Ebba passade gräddningen, och brödet lagrades i ett skåp med avpassade hyllor i köket.

Ett av de trågen fick jag då hemmet i Kivenäbb skingrades, men jag hade gärna velat ha en av väskorna också.

Moster Brita var inte bara hushållsbestyr. Hon älskade sällskapsliv i all blygsamhet, så mycket av den varan man kunde komma över i det bigotta lilla samhället. Där fanns kantarellställen, nattviol som doftade och skimrade i mörknande sommarkvällar, körsbär och jordgubbar och roselann, dvs blomrabatter.

Där hon står framför sitt hem, så liten och fin, vet hon inte, att hon långt senare skulle komma att stå för
inomhusarbetet. Mamma fanns ju där, och moster Ebba och mormor!