Jag satt som vanligt längst bak i bussen och läste. Ganska mycket folk, och några passagerare hade stannat ungefär i mitten. Nya påstigande hade inte en chans att komma förbi proppen. Så hördes föraren i högtalarna: "det är visst någon som bjuder på choklad längst bak i bussen, det är bara att gå dit". Leende människor flyttade sig och bussen släntrade vidare. De hade inte blivit tillsagda utan bara följt ett oväntat och rätt absurt förslag.
Nästa gång jag stötte på just den föraren påminde jag honom om incidenten. Han log lite och sa att han tycker det är lika bra att behandla det ofta rätt enahanda jobbet som om det vore det bästa man kan tänka sig. "Ibland säger jag att någon visar intressanta bilder längst bak", sa han.
Nu i lördags åkte jag med honom igen. "Hur är det?", "bra", sa vi till varandra. "Ja, du brukar ju trivas här bakom ratten", sa jag. "Ja, det är ju så, att det alltid är bäst just nu", kommenterade han.
Och så är det ju. Att ha sinnena öppna för det som händer här och nu, att alltid vara tillgänglig för det som sker i den omedelbara närheten, att se dem man möter, inte bara låta ögonen glida över, att lyssna, inte bara använda omgivningens ljud som en till inte förpliktigande kuliss, att delta i de närmaste skeendena, på något anspråkslöst försöka göra lite skillnad, då lyckas man kanske få människor att le lite och flytta sig längre bak i bussen.
måndag 13 juni 2011
fredag 10 juni 2011
Jag själv
På kvällen, efter klockan tio, är nordvästhimlen fortfarande rätt ljus. Jag behöver inte tända lampan i köket om jag inte särskilt vill. På morgnarna vaknar jag när det redan har varit ljust ganska länge. Hela min vakna tid har jag dagsljus. Detta är den bästa tiden.
Jag minns sommarkvällarna i Kivenäbb. Sovrummet låg åt norr och de vuxnas kvällssamtal surrade genom golvtiljorna, inte just sövande, för somnade gjorde jag inte. Ett propellerplan drönade långsamt över himlen, varje kväll. Jag kan fortfarande höra det tydligt genom alla lager av år.
Att jämföra denna allra ljusaste tid med midvintern, mörkt när jag vaknar och mörkt långt långt innan det ens är att tänka på att gå till sängs. De bästa dagarna bjuder på blek sol, men alldeles för ofta blir det bara gråljust. Fast släpljuset över de skånska åkrarna i december är tilltalande, det måste jag medge.
Jag minns sommarkvällarna i Kivenäbb. Sovrummet låg åt norr och de vuxnas kvällssamtal surrade genom golvtiljorna, inte just sövande, för somnade gjorde jag inte. Ett propellerplan drönade långsamt över himlen, varje kväll. Jag kan fortfarande höra det tydligt genom alla lager av år.
Att jämföra denna allra ljusaste tid med midvintern, mörkt när jag vaknar och mörkt långt långt innan det ens är att tänka på att gå till sängs. De bästa dagarna bjuder på blek sol, men alldeles för ofta blir det bara gråljust. Fast släpljuset över de skånska åkrarna i december är tilltalande, det måste jag medge.
onsdag 18 maj 2011
Kivenäbb
Vid bodelningen efter moster Brita fick jag ett inramat fotografi. Moster Brita, kanske tre år gammal, står på gården framför sitt hem, Kivenäbb. Man har placerat henne på den fina prydnadsrundeln framför huset, och hon står där, i klänning förstås, med rund vit krage och stor ljus rosett i håret. Den vanan tog mamma med sig till oss systrar decennier senare.
Rundeln är av gräs, omgiven av troligen tjugo stora vita snäckor. Man kan se elva, och de fanns kvar när jag bodde i Kivenäbb som liten och uppväxande. I mitten syns ett buskage. Så småningom byttes det ut mot en bassäng med fontän, vilket är vad jag minns.
Huset är inte riktigt sig likt på fotot. Troligen är det gult bakom moster Brita, inte det rent vita som jag minns. Vardagsingången, farstun, anas till höger. Huvudingången, genom verandan, som sannerligen inte användes ofta, syns bakom moster Brita, men den är bara en våning hög här. Jag minns den som två våningar. Ovanpå verandan byggde man senare ett extra rum, som vette mot öster. Rummet kändes lite högtidligt, men där fanna aldrig någon värmekälla och det var oanvändbart på vintern.
Till höger om verandan syns köksfönstret, till vänster fönstret till förmaket, ett rum som garanterat inte användes annat än vid kafferep på sommaren. Ingen eldstad där heller. Inne i huset, troligen i köket, fanns vid den här tiden mormor, hennes syster och deras mamma. Inte många år därefter förvandlades alla deras liv, då mormor dog.
Lilla Brita skulle komma att tillbringa större delen av sitt liv här i Kivenäbb. Jag bodde där under flera långa perioder, och senare tillbringade jag alla sommar- och jullov där. Jag minns de fantasieggande stora garderoberna, eller förråden, på vinden. Jag minns väskan, eller snarare väskorna, moster Brita använde när hon handlade, ordet shoppa var definitivt inte införlivat än. Lanthandlarna i Södra Härene är förresten värda ett eget kapitel. Väskorna hängde i skafferiet innanför köket, båda sydda som lapptäcken, fast av skinn. Jag minns de stora trätrågen, som användes vid storbak, kanske varannan månad. Två tråg fylldes av deg som fick jäsa över natten, och det tog större delen av nästa dag att baka ut degen till platta runda kakor, som gräddades i stenugn bakom vedspisen. Moster Brita lutade sig över trågen, stödd mot en stolsrygg, knådade knådade knådade, och sen kavlades kakorna ut på ett bakbord. Moster Ebba passade gräddningen, och brödet lagrades i ett skåp med avpassade hyllor i köket.
Ett av de trågen fick jag då hemmet i Kivenäbb skingrades, men jag hade gärna velat ha en av väskorna också.
Moster Brita var inte bara hushållsbestyr. Hon älskade sällskapsliv i all blygsamhet, så mycket av den varan man kunde komma över i det bigotta lilla samhället. Där fanns kantarellställen, nattviol som doftade och skimrade i mörknande sommarkvällar, körsbär och jordgubbar och roselann, dvs blomrabatter.
Där hon står framför sitt hem, så liten och fin, vet hon inte, att hon långt senare skulle komma att stå för
inomhusarbetet. Mamma fanns ju där, och moster Ebba och mormor!
Rundeln är av gräs, omgiven av troligen tjugo stora vita snäckor. Man kan se elva, och de fanns kvar när jag bodde i Kivenäbb som liten och uppväxande. I mitten syns ett buskage. Så småningom byttes det ut mot en bassäng med fontän, vilket är vad jag minns.
Huset är inte riktigt sig likt på fotot. Troligen är det gult bakom moster Brita, inte det rent vita som jag minns. Vardagsingången, farstun, anas till höger. Huvudingången, genom verandan, som sannerligen inte användes ofta, syns bakom moster Brita, men den är bara en våning hög här. Jag minns den som två våningar. Ovanpå verandan byggde man senare ett extra rum, som vette mot öster. Rummet kändes lite högtidligt, men där fanna aldrig någon värmekälla och det var oanvändbart på vintern.
Till höger om verandan syns köksfönstret, till vänster fönstret till förmaket, ett rum som garanterat inte användes annat än vid kafferep på sommaren. Ingen eldstad där heller. Inne i huset, troligen i köket, fanns vid den här tiden mormor, hennes syster och deras mamma. Inte många år därefter förvandlades alla deras liv, då mormor dog.
Lilla Brita skulle komma att tillbringa större delen av sitt liv här i Kivenäbb. Jag bodde där under flera långa perioder, och senare tillbringade jag alla sommar- och jullov där. Jag minns de fantasieggande stora garderoberna, eller förråden, på vinden. Jag minns väskan, eller snarare väskorna, moster Brita använde när hon handlade, ordet shoppa var definitivt inte införlivat än. Lanthandlarna i Södra Härene är förresten värda ett eget kapitel. Väskorna hängde i skafferiet innanför köket, båda sydda som lapptäcken, fast av skinn. Jag minns de stora trätrågen, som användes vid storbak, kanske varannan månad. Två tråg fylldes av deg som fick jäsa över natten, och det tog större delen av nästa dag att baka ut degen till platta runda kakor, som gräddades i stenugn bakom vedspisen. Moster Brita lutade sig över trågen, stödd mot en stolsrygg, knådade knådade knådade, och sen kavlades kakorna ut på ett bakbord. Moster Ebba passade gräddningen, och brödet lagrades i ett skåp med avpassade hyllor i köket.
Ett av de trågen fick jag då hemmet i Kivenäbb skingrades, men jag hade gärna velat ha en av väskorna också.
Moster Brita var inte bara hushållsbestyr. Hon älskade sällskapsliv i all blygsamhet, så mycket av den varan man kunde komma över i det bigotta lilla samhället. Där fanns kantarellställen, nattviol som doftade och skimrade i mörknande sommarkvällar, körsbär och jordgubbar och roselann, dvs blomrabatter.
Där hon står framför sitt hem, så liten och fin, vet hon inte, att hon långt senare skulle komma att stå för
inomhusarbetet. Mamma fanns ju där, och moster Ebba och mormor!
tisdag 10 maj 2011
Flyttar
Byn, Kovland (utanför Sundsvall i Medelpad)
Åvestbo (utanför Västanfors/Fagersta i Västmanland)
Seglarvik (utanför Tranås i Småland)
Södra Härene (utanför Vårgårda i Västergötland)
Mina utanförskap. Jag var nio år innan jag fick flytta in till en tätort, Tranås. Då hade jag redan gått i skolan ett par år, men jag hade ingen aning om hur man umgicks med jämnåriga, för det fanns inga jämnåriga där jag hade bott. Det var huvudsakligen jag och min syster Gunnel. Vi växte ihop utan att veta om det, och när Ann-Marie föddes, var Gunnel och jag redan ett team, tätare än ett äktenskap, tills vi skildes åt av det ofrånkomliga.
Byn, Kovland, det var där min farfar, Oskar Häggkvist bodde med Amanda, född Näslund. Min pappa var yngst av tre syskon, Gustav och Margareta och Gunnar. Jag har en teckning, gjord efter ett fotografi, av farfars stuga. En enda gång har jag besökt den platsen, och jag erfor en säregen och oväntad känsla av igenkännande. Jag var inte ens två år gammal, när familjen flyttade till Västmanland.
Åvestbo minns jag faktiskt. Övre våningen i ett hus på landet med roliga och handfasta människor, lantbrukare, som ägare och hyresvärdar, och vi bodde där i nästan fyra år. Gunnel var en gång nära att drunkna i bäcken där mamma sköljde tvätten. Jag tog med Katarina dit, när hon fortfarande bodde i södra Dalarna, på ett kort besök. Tant Märta, svärdotter i huset, med en lite drastisk historia bakom sig, fanns fortfarande kvar. Hon var förstås gammal, att hon vågade släppa in oss!
Seglarvik vid sjön Sommen, återigen övre våningen, fast den här gången måste man nog kalla det för en villa. Mamma gillade aldrig riktigt värdfolket. Det var där Ann-Marie föddes. Att det var ett syskon på gång hade jag ingen aning om. Möjligen har den plötsliga och oförberedda insikten om att det fanns en till att dela allting med präglat vårt förhållande, det var ju Gunnel och jag! Det var också under tiden i Seglarvik jag började skolan i Tranås och där jag konfronterades med skol"kamrater", totalt främmande människor i alla bemärkelser.
Nu stannade fingrarna till, totalt främmande i alla bemärkelser, så var det. Det tog lång tid att bemästra de sociala kraven. Jag visste inget om sociala krav, och gud vet om jag har lärt mig ens det nödvändiga än idag.
Åvestbo (utanför Västanfors/Fagersta i Västmanland)
Seglarvik (utanför Tranås i Småland)
Södra Härene (utanför Vårgårda i Västergötland)
Mina utanförskap. Jag var nio år innan jag fick flytta in till en tätort, Tranås. Då hade jag redan gått i skolan ett par år, men jag hade ingen aning om hur man umgicks med jämnåriga, för det fanns inga jämnåriga där jag hade bott. Det var huvudsakligen jag och min syster Gunnel. Vi växte ihop utan att veta om det, och när Ann-Marie föddes, var Gunnel och jag redan ett team, tätare än ett äktenskap, tills vi skildes åt av det ofrånkomliga.
Byn, Kovland, det var där min farfar, Oskar Häggkvist bodde med Amanda, född Näslund. Min pappa var yngst av tre syskon, Gustav och Margareta och Gunnar. Jag har en teckning, gjord efter ett fotografi, av farfars stuga. En enda gång har jag besökt den platsen, och jag erfor en säregen och oväntad känsla av igenkännande. Jag var inte ens två år gammal, när familjen flyttade till Västmanland.
Åvestbo minns jag faktiskt. Övre våningen i ett hus på landet med roliga och handfasta människor, lantbrukare, som ägare och hyresvärdar, och vi bodde där i nästan fyra år. Gunnel var en gång nära att drunkna i bäcken där mamma sköljde tvätten. Jag tog med Katarina dit, när hon fortfarande bodde i södra Dalarna, på ett kort besök. Tant Märta, svärdotter i huset, med en lite drastisk historia bakom sig, fanns fortfarande kvar. Hon var förstås gammal, att hon vågade släppa in oss!
Seglarvik vid sjön Sommen, återigen övre våningen, fast den här gången måste man nog kalla det för en villa. Mamma gillade aldrig riktigt värdfolket. Det var där Ann-Marie föddes. Att det var ett syskon på gång hade jag ingen aning om. Möjligen har den plötsliga och oförberedda insikten om att det fanns en till att dela allting med präglat vårt förhållande, det var ju Gunnel och jag! Det var också under tiden i Seglarvik jag började skolan i Tranås och där jag konfronterades med skol"kamrater", totalt främmande människor i alla bemärkelser.
Nu stannade fingrarna till, totalt främmande i alla bemärkelser, så var det. Det tog lång tid att bemästra de sociala kraven. Jag visste inget om sociala krav, och gud vet om jag har lärt mig ens det nödvändiga än idag.
måndag 9 maj 2011
Mera bibliotek
Tranås fick ett nytt stadsbibliotek någon gång på femtiotalet, på andra våningen i ett riktigt betongblock vid torget. Stadshotellet fanns i bottenvåningen, och torget kom att prydas av en rejält förgylld fågel, förmodligen en trana.
Men biblioteket blev trevligt. Jag minns det som ljust och mysigt (även om det ordet troligen inte var uppfunnet då), med bord, hyllor och, ja, lampor. Det inbjöd till besök och jag gick så gärna dit. Böcker fanns där förstås, men jag kunde också träffa skolkamrater, jag tror inte vi använde ordet kompisar. Min mamma gillade inte riktigt att jag hängde på biblioteket. Folk som såg mig där kunde ju få för sig att jag inte hade vettiga saker att ta mig för hemma. Antagligen var hon lite avundsjuk. Jag är rätt övertygad om att hon gärna hade tillbringat tid på biblioteket själv, men det kunde hon inte riktigt med att erkänna öppet. Det hände att hon ringde till biblioteket och bad personalen kalla mig till telefonen - och så blev jag hemkommenderad.
Det där med bibliotek blev ett dilemma. Jag ville gärna arbeta på bibliotek, men det verkade lite otäckt att ha det där ansvaret, fatta beslut om att köpa böcker till exempel. Hur visste man vilka böcker som skulle köpas? Troligen fick jag också klart för mig att man skulle göra budgetar, hur i hela fridens namn skulle man kunna bestämma ett helt år i förväg vart pengarna skulle gå, och vad hände om de inte räckte till?
Nej, det skulle nog vara lugnare att börja läsa vid universitetet och bli lärare. Skolvärlden kände jag till, det verkade mycket säkrare. Jag kom till universitetet i Lund, men det ville sig inte riktigt med studierna, och hösten 1964 fick jag en idé. Jag gick in på Universitetsbiblioteket och fick tala med förste bibliotekarie Palmborg. Vi talades vid en stund, antagligen hade jag med mig mitt studentbetyg, och jag talade om för honom att jag kunde tänka mig att arbeta där ett år, kanske två. "Kan ni börja i morgon?", frågade han. "Nej", sa jag, "jag kan komma i nästa vecka".
Förste december 1964 började jag arbeta på Lunds universitetsbibliotek.
Men biblioteket blev trevligt. Jag minns det som ljust och mysigt (även om det ordet troligen inte var uppfunnet då), med bord, hyllor och, ja, lampor. Det inbjöd till besök och jag gick så gärna dit. Böcker fanns där förstås, men jag kunde också träffa skolkamrater, jag tror inte vi använde ordet kompisar. Min mamma gillade inte riktigt att jag hängde på biblioteket. Folk som såg mig där kunde ju få för sig att jag inte hade vettiga saker att ta mig för hemma. Antagligen var hon lite avundsjuk. Jag är rätt övertygad om att hon gärna hade tillbringat tid på biblioteket själv, men det kunde hon inte riktigt med att erkänna öppet. Det hände att hon ringde till biblioteket och bad personalen kalla mig till telefonen - och så blev jag hemkommenderad.
Det där med bibliotek blev ett dilemma. Jag ville gärna arbeta på bibliotek, men det verkade lite otäckt att ha det där ansvaret, fatta beslut om att köpa böcker till exempel. Hur visste man vilka böcker som skulle köpas? Troligen fick jag också klart för mig att man skulle göra budgetar, hur i hela fridens namn skulle man kunna bestämma ett helt år i förväg vart pengarna skulle gå, och vad hände om de inte räckte till?
Nej, det skulle nog vara lugnare att börja läsa vid universitetet och bli lärare. Skolvärlden kände jag till, det verkade mycket säkrare. Jag kom till universitetet i Lund, men det ville sig inte riktigt med studierna, och hösten 1964 fick jag en idé. Jag gick in på Universitetsbiblioteket och fick tala med förste bibliotekarie Palmborg. Vi talades vid en stund, antagligen hade jag med mig mitt studentbetyg, och jag talade om för honom att jag kunde tänka mig att arbeta där ett år, kanske två. "Kan ni börja i morgon?", frågade han. "Nej", sa jag, "jag kan komma i nästa vecka".
Förste december 1964 började jag arbeta på Lunds universitetsbibliotek.
måndag 2 maj 2011
Moster Brita
Moster Brita dog i går kväll. Hon var den sista i den generationen, på båda sidor. Nu är det min syster och de två kusinerna, som står i första ledet.
Moster Brita hade tre syskon, två systrar och en bror. Deras mamma, min mormor, dog alldeles för ung, 35 år gammal, i sin femte barnsäng. Min morbror var då fyra år gammal. Det sägs att han stod i sin säng och ropade efter sin mamma ...
Jag vistades rätt mycket hos min morfar, innan jag började skolan. Moster Brita blev lite ersättare för mamma, så jag kände henne väl och kom att känna starkt för henne. Hon gifte sig aldrig och hade inga barn själv. Hemmet, ett lantbruk i Västergötland, var lite komplicerat. Där fanns morfar, de två ogifta syskonen, Kurt och Brita, samt deras moster, morfars svägerska, också hon ogift och barnlös.
Varför komplicerat? Det är svårt att riktigt reda ut. Där var tyst. Morfar och morbror Kurt talade inte med varandra, utom då arbetet planerades, och då i korta fraser. Direkta gräl hörde jag aldrig, de gick hellre åt varsitt håll. Moster Brita och hennes moster, Ebba, småpratade på kvinnors vis, men aldrig om vad som rörde tankar eller känslor, bara om vardagligheter i kök och lagård, eller om släkt och bekanta.
Själv försökte jag leta fram intressanta föremål i vindens garderober och andra skrymslen, böcker, konstiga kläder, saker som jag inte anade användningen av. Jag höll mig ur vägen, mest för att slippa göra tråkiga saker men också för att där inte tycktes finnas några naturliga uppgifter för mig. Om jag bara hittade något att läsa, eller fick följa med moster Brita till affären eller på besök någonstans, brukade jag vara nöjd.
På något sätt var det liv som tillbringades i väntan på något som aldrig uttalades. Nej, kanske inte ens i väntan. Och nu är de borta, allesammans.
Moster Brita hade tre syskon, två systrar och en bror. Deras mamma, min mormor, dog alldeles för ung, 35 år gammal, i sin femte barnsäng. Min morbror var då fyra år gammal. Det sägs att han stod i sin säng och ropade efter sin mamma ...
Jag vistades rätt mycket hos min morfar, innan jag började skolan. Moster Brita blev lite ersättare för mamma, så jag kände henne väl och kom att känna starkt för henne. Hon gifte sig aldrig och hade inga barn själv. Hemmet, ett lantbruk i Västergötland, var lite komplicerat. Där fanns morfar, de två ogifta syskonen, Kurt och Brita, samt deras moster, morfars svägerska, också hon ogift och barnlös.
Varför komplicerat? Det är svårt att riktigt reda ut. Där var tyst. Morfar och morbror Kurt talade inte med varandra, utom då arbetet planerades, och då i korta fraser. Direkta gräl hörde jag aldrig, de gick hellre åt varsitt håll. Moster Brita och hennes moster, Ebba, småpratade på kvinnors vis, men aldrig om vad som rörde tankar eller känslor, bara om vardagligheter i kök och lagård, eller om släkt och bekanta.
Själv försökte jag leta fram intressanta föremål i vindens garderober och andra skrymslen, böcker, konstiga kläder, saker som jag inte anade användningen av. Jag höll mig ur vägen, mest för att slippa göra tråkiga saker men också för att där inte tycktes finnas några naturliga uppgifter för mig. Om jag bara hittade något att läsa, eller fick följa med moster Brita till affären eller på besök någonstans, brukade jag vara nöjd.
På något sätt var det liv som tillbringades i väntan på något som aldrig uttalades. Nej, kanske inte ens i väntan. Och nu är de borta, allesammans.
tisdag 26 april 2011
Bibliotek
Jag lärde mig rätt snabbt, när familjen så småningom flyttade in till en tätort, att där fanns bibliotek. Stadsbiblioteket i Tranås på femtiotalet var en murrig företeelse, med höga mörka hyllor, Bibliotekerien var allt annat än murrig, mörk och lite skarp med röda läppar. Hon hette Rakel, och hon flyttade till Jakobsberg. Någon annan personal minns jag inte, kanske levde hon hela sitt liv i biblioteket för att alltid vara tillgänglig.
Jag tror jag gick i femte klass, när någon av eleverna råkade slå ner lådan med katalogkort i golvet. Läraren suckade troligen men frågade om någon kunde hjälpa till med att sortera in korten igen. Jag kände: jamen, det kan ju jag. Och det kunde jag och på den vägen är det.
I realskolan fick jag sitta en timme i veckan i skolbiblioteket, högst upp under taket för att låna ut ett oändligt fåtal böcker, troligen också ta emot några återlämnade. Detta honorerades med en hel tia per termin. Jag höll på med detta så länge jag gick i skola i Tranås. De sista åren var omgivningen helt nybyggd, Högre allmänna läroverket i Tranås, och biblioteket var fräschare och beläget på bottenvåningen, men precis lika mycket besökt som på det gamla stället.
Det gjorde naturligtvis ingenting, det var inte så dumt att sitta i fred en hel timme och alldeles legitimt kunna hitta böcker och läsa dem.
Hade jag några föraningar om vad jag skulle syssla med i hela livet? Nej, absolut inte. Det jag visste om bibliotek färgades av den mörka, lite skarpa Rakel. Att arbeta så suveränt och självständigt låg långt utanför min horisont, och det gjorde förvisso också universitetsbiblioteket i Lund
Jag tror jag gick i femte klass, när någon av eleverna råkade slå ner lådan med katalogkort i golvet. Läraren suckade troligen men frågade om någon kunde hjälpa till med att sortera in korten igen. Jag kände: jamen, det kan ju jag. Och det kunde jag och på den vägen är det.
I realskolan fick jag sitta en timme i veckan i skolbiblioteket, högst upp under taket för att låna ut ett oändligt fåtal böcker, troligen också ta emot några återlämnade. Detta honorerades med en hel tia per termin. Jag höll på med detta så länge jag gick i skola i Tranås. De sista åren var omgivningen helt nybyggd, Högre allmänna läroverket i Tranås, och biblioteket var fräschare och beläget på bottenvåningen, men precis lika mycket besökt som på det gamla stället.
Det gjorde naturligtvis ingenting, det var inte så dumt att sitta i fred en hel timme och alldeles legitimt kunna hitta böcker och läsa dem.
Hade jag några föraningar om vad jag skulle syssla med i hela livet? Nej, absolut inte. Det jag visste om bibliotek färgades av den mörka, lite skarpa Rakel. Att arbeta så suveränt och självständigt låg långt utanför min horisont, och det gjorde förvisso också universitetsbiblioteket i Lund
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)