Tranås

Jag hittade en aktuell karta på Tranås hemsida. Storgatan verkar inte finnas längre. Norra Storgatan finns, men annars tycks gatan heta Norrabyvägen. Varför i herrans namn?

Storgatan var den gata som gick genom centrala Tranås. När jag var barn var själva gatan rätt smal, men trottoarerna var desto bredare. Det gick att parkera bilar med nosen mot bebyggelsen, alltså flera i bredd, och staden vad känd för sina trottoarer. De typiska husen längs den gamla Storgatan var tvåvånings, spritputsade och liksom kubiska, affärslokaler i bottenplanet och bostad ovanpå. Sådana fanns många, undrar om ens något finns kvar idag.

Redan medan jag bodde kvar i Tranås, började en del förändringar. Kommunens (eller vad det hette på den tiden) förvaltningar låg i varje fall delvis vid torget absolut mitt i sta'n, men det nya Stadshuset byggdes nere vid Svartån, riktigt snyggt tycker jag fortfarande. Där fanns en stor hall, som pryddes av en gipskopia av Linné, som vi kan se i Lund, på Petriplatsen. Där hölls konserter, Tranås hade faktiskt en symfoniorkester. Vi som gick i kommunala musikskolan hade fritt inträde och kunde örla runt på alla gallerier, tre våningar tror jag att där fanns. Och där träffade jag Gustav VI Adolf på eriksgata, tålmodigt lyssnande till musikskolans orkester.

Nej, resten av förändringarna av centrala Tranås vill jag gärna gå förbi. Stora delar av den gamla bebyggelsen försvann och ersattes av den där totalgemensamma stadsarkitekturen, som gör det omöjligt att veta i vilken av Sveriges kommuner man befinner sig. Storgatan är breddad, trottoarerna är stympade och Storgatan finns inte ens mera. Och var finns Sjökvists charkuteri och Lindahls päls? Kommunala realskolan och Eriksberg? Ångbageriet?

Men den synnerligen förgyllda fågeln (en trana???) står säkerligen kvar på torget.

Skolvägen

Under mina första skolår bodde jag i Seglarvik, utanför Tranås. Det har sagts mig, att Seglarvik låg tre kilometer utanför centrum, men jag undrar. Det måste ha varit längre. Jag skulle nämligen cykla till skolan.

Sju år gammal och rätt nyinflyttad till trakten. In till skolan gick det bra, men hemvägen var alldeles förfärlig. Troligen var jag hungrig, även om jag inte riktigt minns det på det sättet. Från Norra skolan, längs Ydrevägen, korsa Storgatan och över bron över Svartån vid elverket, förbi kiosken, där jag på torsdagarna fick köpa med mig Hemmets veckotidning (25 öre) och sedan förbi Tranåsverken, där pappa arbetade.

Sedan kom jag ut på landet. En bit längs landsvägen som gick mot Ydre och så in till vänster på den väg som sakta sakta förde mig hemåt. Där låg ett litet rött hus, Åstugan, där det bodde några flickor, som jag gärna stannade hos, till min mammas förtvivlan. Ju längre jag stannade där, desto oroligare blev hon förstås, men jag kunde inte låta bli att stanna. Ute i Seglarvik fanns inga andra att leka med än mina två systrar.

Förbi Åstugan gick vägen genom en allé, och därifrån kunde man ta av mera åt vänster, mot säteriet. Dit skulle inte jag, jag skulle hem, uppför en hemskt brant backe, där jag fick dra cykeln, genom ett skogsparti och sedan på lite öppnare mark, mellan åkrar. Därifrån började det kännas som om det var ganska nära hemma. Bara passera de två sommarhemmen, backar och skog igen och så Hättebaden, dit många tranåsbor tog sig för sol och bad på sommaren.

Jag bodde bara en liten bit bortanför Hätte, men det var inte många som visste vad Seglarvik var. Det kan troligen kallas idyll, en badvik, en sommarrestaurang, ett par välbyggda sommarstugor och en hel drös mera vanliga stugor, tallar, bärris och stenar, och så den villa där vi bodde på andra våningen.

På vintrarna blev situationen naturligtvis en helt annan. Då var det var inte tal om att cykla. Jag erbjöds att åka med vår hyresvärd i den stora Volvon, och det var förstås bra. In till sta'n på morgonen och hem vid ungefär lunchtid. Det betydde, att det omsorgsfulla schemat där vår lärare kunde undervisa i halvklass överhuvudtaget inte fungerade för min del. Jag kom klockan åtta och gick hem före ett, oavsett hur schemat såg ut. Om någon protesterade vet jag inte. Jag satt av mina timmar, kom och gick, ögonskenligen som jag ville. Undra på att jag inte kunde smälta in i kretsen av mina klasskamrater. Kanske ville jag inte heller, svårt att göra reda för så här långt efteråt.

Den stora Volvon har jag bara vaga synminnen av. Hur det var att sitta i den, ingen aning. troligen ville jag bara komma ur den så fort som möjligt. Men jag lärdes att säga: tack för skjutsen.

Lindar

Det är min födelsedag idag (härligt tillbringad förresten). Andra år blommar lindarna fortfarande såhär mitt i juli, men i år är de redan så gott som överblommade. De har blommat ymnigt och tidigt denna sommar, så att grenarna nästan har tyngts ner till marken på sina ställen. Jag har njutit av den tunga söta doften och glatt mig åt den honung jag snart kommer att kunna köpa hos en biodlare, som bor alldeles i närheten.

Ibland har jag hört insekterna surra i kronorna, precis som jag hörde dem i den lind som växte alldeles utanför min morfars förstutrapp. Det var ett mäktigt ljud, en del av barndomens trygghet, ut på stentrappan och genast fanns det starka surret där, nästan lite hotfullt, för jag hade lärt mig att ha respekt för bin.

Men de hörde till, och jag visste att man kunde få honung av bin. Tant Anna på Kvia hade några kupor och honung till husbehov kunde hon åstadkomma trots ålder och handikapp.

Dofter, tankar, minnen, var det inte Marcel Proust som lärde oss om vad dofter och smaker kunde åstadkomma?

Övergivna ting

För ett jag sedan köpte jag mig en ny kamera. Det var väl inget fel med min gamla kamera, men jag hade blivit av med batteriladdaren och den här hade dubbelt så många pixlar och var mer än hälften så dyr, så, ja, det blev en ny kamera.

Nu kan man ju inte bara fotografera barn och katter med enstaka inslag av vackra blommor. Idén kom alldeles av sig själv: övergivna ting. Inte bara bortkastade eller slarvigt glömda, nej, det ska vara saker som egentligen har sin funktion kvar men har blivit kvar. Distinktionen är inte alltid lätt och kanske inte heller nödvändig. Mycket beror på omgivningen eller omständigheterna.

Övergivenhet är ett begrepp med laddning för mig. Oftast är jag rätt jämn i humöret och har lätt för att inse varför saker händer och människor gör som de gör mot mig. Men jag klarar inte av att uppleva att jag blir överhoppad eller bortglömd, att saker händer bakom min rygg eller att "alla andra" är införstådda med något som jag är utesluten från.

Det finns en episod från min tidiga barndom, jag var fem år gammal och på besök i Västansjö, Kovland, hos min farbror och faster. Jag fick följa med faster Anna en tur genom skogen till en av hennes väninnor. Det var en varm och vacker dag och jag blev trött och fick lägga mig på soffan i köket. Jag somnade, och när jag vaknade var jag ensam. Det stod ögonblickligen klart för mig att faster Anna hade lämnat mig och gått hem. Det fanns bara en sak att göra, sätta fart och försöka hitta rätta vägen tillbaka. Hela tiden malde tankarna, hur kunde hon lämna en femåring på det sättet? Naturligtvis hann jag inte många steg förrän de båda kvinnorna kom sättande efter mig, rätt upprörda. De hade bara varit ute och tittat på hönsen och hittat köket tomt när de kom in igen.

Övergivna ting får det bli.

Fäder och söner

Jag lyssnade på Sommar i går, med Henke Larsson. Mot slutet av programmet berättade en återhållet stolt far om den tonårige sonen, som börjar bli en riktigt bra fotbollsspelare. "Om man vill slippa bli jämförd med sin pappa", sa Henke, "måste man bli bättre än han".

För en tid sedan gick en dokumentär om Håkan Juholt i radions P1. Han berättade om sin äldste son, att de båda länge hade spelat bordtennis på lördagseftermiddagarna. Men sonen började bli riktigt bra på pingis. Då avbröt Juholt traditionen med spelning på lördagarna. Det skulle inte vara bra för sonen att vinna över pappa och därmed mista insikten om att "pappa är bäst". Juholt framhöll detta flera gånger, "pappa är bäst", och pappa skulle fortsätta att vara bäst i barnens ögon.

Henke är troligen ett svåruppnåeligt ideal men han ser fram emot att sonen blir ännu bättre. Henke har haft ett gott liv med fotbollen och unnar sin son att uppleva det han själv har varit med om, och gläds åt sonens framgångar.

Vad händer om Juholt jr blir en jättebra pingisspelare? Det han kan ana är att det kanske inte är alldeles bra att komma hem och berätta att han faktiskt är bättre på att spela pingis än pappa. Om pappa fortsätter att hävda att han, i varje fall på något metafysiskt plan, är bäst, saknas troligen alla grunder för konstruktiva diskussioner.

Jag vet i varje fall i vilket hem jag skulle välja att få växa upp.