Bibliotek

Jag lärde mig rätt snabbt, när familjen så småningom flyttade in till en tätort, att där fanns bibliotek. Stadsbiblioteket i Tranås på femtiotalet var en murrig företeelse, med höga mörka hyllor, Bibliotekerien var allt annat än murrig, mörk och lite skarp med röda läppar. Hon hette Rakel, och hon flyttade till Jakobsberg. Någon annan personal minns jag inte, kanske levde hon hela sitt liv i biblioteket för att alltid vara tillgänglig.

Jag tror jag gick i femte klass, när någon av eleverna råkade slå ner lådan med katalogkort i golvet. Läraren suckade troligen men frågade om någon kunde hjälpa till med att sortera in korten igen. Jag kände: jamen, det kan ju jag. Och det kunde jag och på den vägen är det.

I realskolan fick jag sitta en timme i veckan i skolbiblioteket, högst upp under taket för att låna ut ett oändligt fåtal böcker, troligen också ta emot några återlämnade. Detta honorerades med en hel tia per termin. Jag höll på med detta så länge jag gick i skola i Tranås. De sista åren var omgivningen helt nybyggd, Högre allmänna läroverket i Tranås, och biblioteket var fräschare och beläget på bottenvåningen, men precis lika mycket besökt som på det gamla stället.

Det gjorde naturligtvis ingenting, det var inte så dumt att sitta i fred en hel timme och alldeles legitimt kunna hitta böcker och läsa dem.

Hade jag några föraningar om vad jag skulle syssla med i hela livet? Nej, absolut inte. Det jag visste om bibliotek färgades av den mörka, lite skarpa Rakel. Att arbeta så suveränt och självständigt låg långt utanför min horisont, och det gjorde förvisso också universitetsbiblioteket i Lund

Gunnel

Idag var jag på kyrkogården, i minneslunden, och tände ljus för min syster, som skulle ha fyllt år. Hon dog för åtta år sedan i en hastig och oväntad hjärnblödning, inte ens sextio år.

Vi stod varandra mycket nära. Åldersskillnaden mellan oss var mindre än två år. Jag kan fortfarande få en impuls att ringa upp henne och prata en stund, innan saknaden slår till, hon finns ju inte mer.

Gunnel led av migrän hela livet, troligen redan som barn. Hon var försiktig med alkohol, men det var hon som lärde mig att äta mycket mörk choklad till rödvin. Den kombinationen klarade hon, men vitt vin gav henne migrän, förutsatt att det inte var mousserande. Det gick nämligen bra.

Därför har jag en liten flaska riktig champagne 24 april och 4 november, den dag hon dog. Det är väl inte precis rätt att säga att jag firar, men jag tänker på henne och gläds åt att vi hade så mycket tillsammans så länge. Om hon hade levat, hade vi säkert delat den goda champagnen, i varje fall på födelsedagen.

Böcker i föräldrahemmet

Så småningom blev det mera att läsa därhemma än bibeln och soldatinstruktionen. Pappa blev ombud för Folket i bilds (den var på den tiden en riktig tidning) romanbibliotek. Alltså dök det regelbundet upp nya böcker, bl.a stora delar av de s.k. arbetarförfattarnas romaner. Jag tror att min uppfattning om vad jag fortfarande kräver av en bok präglades där: bra historier berättade medryckande och med insikter i människors omständigheter och psykologi.

Och så kom Svensk uppslagsbok. Mitt bibliotekarieöga säger nu, att det var andra och utvidgade upplagan, utgiven fr.o.m. 1947, som hamnade där hemma. Hur pappa hade råd med det på sin industriarbetarlön och med hustru och tre flickor att försörja, har jag ingen aning om. Banden dök upp, några om året, och i varje band fanns en instruktion om hur en så stor bok skulle öppnas för att ryggen och inbindningen skulle hålla. Vi gjorde precis som vi blev uppmanade, och se'n kunde man börja bläddra och läsa. Allt fanns där!

Nu står alla banden i en bokhylla hos mig. Den är ett roligt komplement till Nationalencyklopedin. Tyvärr ställde jag den längst ner i en hylla. En av mina katter upptäckte att skinnryggarna gav ett gott motstånd mot klorna. Innan jag hann uppfatta var alla konstiga små bruna smulor kom ifrån, var flera av banden ohjälpligt skadade. Jag kan misstänka vad pappa skulle säga ...

Efter besöket

Oskar var här ganska jämnt ett dygn. Det gick över förväntan bra och han har charmat mina grannar. Jag har sagt om honom så länge jag har känt honom, att han är en liten sällskapsherre, glad och utåtriktad. Det har han visat här.

Han har rätt nyligen lärt sig gå, och gått har han gjort, långa sträckor runt i bostadsrättsföreningen. Idag kom han på att det är kul att köra vagnen själv. Möjligen kommer hans mamma att ha synpunkter på denna nya kunskap, för det går inte fort! Hans kusin Ludvig gjorde likadant, när han var i den åldern. Han hade fått ett par sandaler med pip i sulorna av sina kinesiska mostrar. Han hördes på långt håll när han kom körandes med sin vagn!

Tänker inte förneka att jag är trött. Oskar hade vänligheten att sova lugnt i natt, ända till strax före åtta. I morgon träffas vi igen, i Dalby, där morföräldrarna blir bjudna på påskmiddag.

Dymmelonsdag 2011

Dagen har varit mycket vacker, i varje fall skön. Jag kunde till och med ge mig iväg till affären i sandaler utan sockar, den 20 april.

I morgon får jag en liten påskgäst. Oskar ska vara hos mig till fredag eftermiddag, första gången han sover över hos mig. Hoppas jag kommer att sova i natt, för den natt han sover här blir kanske inte helt lugn. Han brukar visst vakna och hålla lite låda.

Det har varit full rulle idag utan att jag kan peka på så mycket som har blivit gjort. Ändå känner jag mig rätt nöjd, det är i varje fall diskat när jag kommer ut i köket i morgon.

Mera böcker

Min familj tyckte inte att det var riktigt lönt att ge mig böcker som presenter. Senast dagen efter hade jag ju läst ut dem. Ett par böcker blev riktigt glad över: Klass fem flyter bort av Karl-Aage Schwarzkopf och den första Tarzan-boken. Senare i livet har jag köpt böcker själv, men länge länge lät jag bli att läsa dem. De stod i mina hyllor som reserver, om det skulle visa sig att det inte längre gick att låna böcker från bibliotek, fick jag för mig. På äldre dagar har jag blivit djärvare. Nu läser jag mina böcker, gärna på bussen.

Böcker

Jag blev riktigt glad, när jag det bloggnamn jag ville ha, Bokhemm, var ledigt. Det var inte fråga om någon nödlösning med ett extra m tillagt, nej, det var Bokhemm det skulle vara. Varför det är så ska jag berätta en annan gång.
Böcker har ju alltid spelat en roll för mig. Jag lärde mig läsa tidigt. Föräldrahemmet var inte precis fyllt av böcker, och läshungern var inte alltid lätt att tillfredsställa. Bibeln och pappas soldatinstruktion fick ersätta annan litteratur. Bibeln innehåller ju massor av intressanta historier, även om jag inte alltid begrep dem. Tvärtom brukade mina begränsade erfarenheter landa på precis fel tolkningar. Det fick jag lära mig i skolan, så här ska bibelberättelserna fogas in i tron och samhället, kom ihåg det! Soldatinstruktionen var i så fall konkretare, men vad i hela fridens namn är fotlappar?
Och jag har läst och läst, och jag blev bibliotekarie, och jag läser fortfarande, ostruktuerat, till lyst, och nästan alltid fortfarande till min oförställda glädje.
PS Upptäckte just att jag går i mina ljusa sommarbyxor i år också!

Bokhemm

Här börjar bloggen Bokhemm. Det är inte helt klart vad den kommer att innehålla, men följ med så får ni se!